Ett grundläggande systemfel

 
Det är med stor tillfredsställelse jag noterar den upprördhet som präglar minst 90 % av inläggen beträffande socialtjänstens i Oscarshamn sätt att behandla Lars och Karin Holmgren och deras lille son.  Men jag hoppas att ingen tror att detta fall är unikt.  Oscarshamnsfallet är bara ett av tusentals likadana fall där barn behandlas som handelsvaror i Sverige.  Det är alltså fråga om ett grundläggande systemfel - det vill säga utarmningen av och rovdriften på familjen,  samhällets grundsten.  Svenska staten med delegation till kommunernas sociala nämnder,  begår allvarliga kränkningar av individers grundläggande mänskliga rättigheter till privat och familjeliv.
Artikel 8 i den Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna garanterar alla individers rätt till privat och familjeliv enligt följande:  "Envar har rätt att få sitt privat och familjeliv respekterat, liksom sitt hem och sin korrespondens. Offentliga myndigheter får inte störa denna rättighet med undantag av vad som är stadgat i lag och är nödvändigt i ett demokratiskt samhälle"
Samhällsfenomenet onödiga tvångsomhändertagande av barn i Sverige blev först uppmärksammat av före detta hovrättsrådet och lagmannen i Solna tingsrätt Brita Sunberg-Weitman i april 1981 i samband med fallet Alexander Aminoff.  Läs gärna hennes briljanta - Ett beslagtaget barn.  Fallet Alexander,  Lilja fallet och några andra internationellt uppmärksammade fall Sverige epitetet  "Barn Gulag"  i Der Spiegel 1983.  Läs gärna Newsweekartikeln A Familys Flight from the Wellfare State och Spectre of Childrens Gulag haunts Sweden.
År 1988 kom Olsson mot Sverige i Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg, tätt följt av domarna i Erikssonmålet,  Anderssonmålet och Olsson II.  I ett särskilt yttrande till domen i målet Olsson II uttalade sig tre domare i Europadomstolen,  Pettiti,  Matscher och Russo,  kritiskt över de sociala myndigheternas allsmäktiga ställning i Sverige och över regeringens oförmåga eller ovilja att utöva kontroll över socialarbetarna.  I Erikssonmålet uttalade sig den norske delegaten i Europakommissionen Gro Hillestad Thune enligt följande:  "Jag finner det mycket underligt att en socialnämnd i det svenska systemet i praktiken kan strunta i och även motarbeta en dom från Regeringsrätten utan att någon påföljd utdöms"
Dessvärre har inte domarna i Europadomstolen förändrat någonting.  Sveriges regering - det vill säga vi skattebetalare - har betalt skadeståndet som Europadomstolen har utdömt,  men ingen socialarbetare,  socialnämndspolitiker eller domare i förvaltningsdomstolarna som bar skulden till att Sverige fått schavottera internationellt har fått vidkännas någon disciplinär påföljd.  I samtliga dessa mål var föräldrarnas ombud i Europadomstolen,  jur kand, med lic Siv Westerberg,  en av NKMR:s grundare.
I en artikel i DN den 26/4 1988 skrev ambassadör Hans Corell,UD,  att han i barnamålen i Strasbourg med förvåning konstaterat att föräldrarnas ombud agerat i syfte att underblåsa motsättningarna mellan föräldrarna och de sociala myndigheterna.  Av artikeln att döma synes ambassadör Corell efterlysa en lagändring i Sverige som belägger de juridiska ombuden i mål som rör tvångsomhändertaganden av barn att samarbeta med sin klients motpart socialmyndigheten.  Läs barnmålen blir skenrättegånngar av Siv Westerberg.  Utvecklingen har utvisat att förvaltningsdomstolarna har följt Corells anvisningar.
I den pågående debatten har vissa påstått att Karin och Lars har en dålig advokat.  Så behöver inte nödvändigtvis vara fallet.  Faktum är att jurister som arbetar för att hjälpa barn och deras familjer mot övergreppen från de sociala myndigheterna och domstolarna utsätts för kritik,  kraftiga arvodesnedsättningar,  trakasserier och till och med yrkesförbud.  Läs gärna Max Scharnbergs artikel Domarkåren förbjuder effektivt försvar och Professor Eric Brodins artikel "Limiting the rights of attorneys and denying the right to counsel".  Det stora problemet är att politikerna sitter i knäet på socialarbetarna och att förvaltningsdomstolarna fungerar som socialtjänstens förlängda armar.  Läs gärna Karlskogafallet - artikelserie om tvångsomhändertagande av ett litet barn.
Frågan som vi alla måste ställa oss är denna:  Är det acceptabelt och nödvändigt med sådana till synes brutala ingripanden i ett civiliserat,demokratiskt samhälle?  Många uttalar sin förvåning att en demokrati kan kränka den grundläggande rättigheten att vara förälder på det sätt som skett i Oskarshamn.  Men det är faktiskt så här det ser ut i Sverige.  Janne Josefsson (Striptease) har under årens lopp visat åtskilliga tvivelaktiga ingripanden som socialtjänsten verkställt.  Jag vill därför påminna om fallet Frank, där fadern flyttade runt om iSverige för att undkomma socialen i Lerum.  Det som Uppdrag Granskning visade är vardagsmat för mig och andra jurister som arbetar med dessa mål - särkilt för oss som arbetar med mänskliga rättigheter som legal strategi. Och,  ni bör vara klara över att det ena fallet är mer hårresande än det andra.
Vi ska också beröra de samhällsekonomiska och mänskliga kostnaderna för socialtjänstens ingripanden i individers privat och familjeliv.  Kränkningarna av barns och deras föräldrars grundläggande mänskliga rättigheter har nått astronomiska proportioner i Sverige.  Under år 2001 var drygt 18 000 barn berörda av tvångsåtgärder vare sig det gällde de så kallade frivilliga insatserna genom SoL eller LVU.  Skattebetalarna tyngs mer och mer under kostnaderna för socialbudgeten.  Under perioden 1982-1992 steg kommunernas kostnader för socialtjänsten från 29,5 till 112 miljarder kronor (SOU 1994/139:291).  Tidningarna rapporterar regelbundet om hur kommunerna ligger back - på grund av köpt vård.  Tidningens läsare kommer säkert ihåg fallet med ynglingen som var tvångsplacerad hos paret Qvist i Sävsjö till en kostnad av 10 000 kronor dygnet,  det vill säga 3,65 miljoenr kronor per år för att ta hand om ett barn.  Luktar inte detta handel med barn?
Lidandet för barnen och deras föräldrar och släktingar kan inte mätas i pengar.  En mor,  offer för LVU,åtalades nyligen för mordbrand." Jag önskar att jag hade något annat sätt att lösa mina problem",  säger kvinnan.  Ungefär samtidigt brände en 13-årig LVU-flicka ner ett varuhus i Skåne.  Åtskilliga föräldrar har tagit sina barn och flytt från Sverige för att kunna hålla sina familjer samlade.  Se till exempel Tillsammans igen och den norska familjen i Nora.  Människor lider av det nuvarande systemets hårdhet,  okänslighet och brutalitet.
Ordföranden i socialnämnden grät i TV på grund av att hon fått hatbrev och blivit utsatt för mordhotelser.  Detta var ett typiskt psykopatiskt beteende.  Det enda lidandet som psykopater känner är det egna lidandet.  Läs artikeln  "Om psykopati "  av den norske journalisten Bent Jenen.  En ledare i Göteborgs-Posten den 14 december påstår att "Barn inte är vuxnas rättigheter".  Nej,  det är uppenbart att barn i Sverige är endast vissa vuxnas rättigheter,  dock inte om den vuxna är förälder eller släkting,  utan tjänsteman avlönad av skattemedel.  Slutligen: socialdirektör Hjördis Flodström Nilsson avslutar sin partsinlaga i DN den 14 december med följande ord " Jag känner en stark oro för vad detta får för konskvenser".  Själv ser jag fram med tillförsikt emot vad fallet Lars och Karin i Oskarshamn får för konsekvenser.

Ruby Harrold-Claesson
jur kand,ordförande i NKMR






Ett grundläggande systemfel


 

Det är med stor tillfredsställelse jag noterar den upprördhet som präglar minst 90 % av inläggen beträffande socialtjänstens i Oscarshamn sätt att behandla Lars och Karin Holmgren och deras lille son.  Men jag hoppas att ingen tror att detta fall är unikt.  Oscarshamnsfallet är bara ett av tusentals likadana fall där barn behandlas som handelsvaror i Sverige.  Det är alltså fråga om ett grundläggande systemfel - det vill säga utarmningen av och rovdriften på familjen,  samhällets grundsten.  Svenska staten med delegation till kommunernas sociala nämnder,  begår allvarliga kränkningar av individers grundläggande mänskliga rättigheter till privat och familjeliv.

Artikel 8 i den Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna garanterar alla individers rätt till privat och familjeliv enligt följande:  "Envar har rätt att få sitt privat och familjeliv respekterat, liksom sitt hem och sin korrespondens. Offentliga myndigheter får inte störa denna rättighet med undantag av vad som är stadgat i lag och är nödvändigt i ett demokratiskt samhälle"

Samhällsfenomenet onödiga tvångsomhändertagande av barn i Sverige blev först uppmärksammat av före detta hovrättsrådet och lagmannen i Solna tingsrätt Brita Sunberg-Weitman i april 1981 i samband med fallet Alexander Aminoff.  Läs gärna hennes briljanta - Ett beslagtaget barn.  Fallet Alexander,  Lilja fallet och några andra internationellt uppmärksammade fall Sverige epitetet  "Barn Gulag"  i Der Spiegel 1983.  Läs gärna Newsweekartikeln A Familys Flight from the Wellfare State och Spectre of Childrens Gulag haunts Sweden.

År 1988 kom Olsson mot Sverige i Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg, tätt följt av domarna i Erikssonmålet,  Anderssonmålet och Olsson II.  I ett särskilt yttrande till domen i målet Olsson II uttalade sig tre domare i Europadomstolen,  Pettiti,  Matscher och Russo,  kritiskt över de sociala myndigheternas allsmäktiga ställning i Sverige och över regeringens oförmåga eller ovilja att utöva kontroll över socialarbetarna.  I Erikssonmålet uttalade sig den norske delegaten i Europakommissionen Gro Hillestad Thune enligt följande:  "Jag finner det mycket underligt att en socialnämnd i det svenska systemet i praktiken kan strunta i och även motarbeta en dom från Regeringsrätten utan att någon påföljd utdöms"

Dessvärre har inte domarna i Europadomstolen förändrat någonting.  Sveriges regering - det vill säga vi skattebetalare - har betalt skadeståndet som Europadomstolen har utdömt,  men ingen socialarbetare,  socialnämndspolitiker eller domare i förvaltningsdomstolarna som bar skulden till att Sverige fått schavottera internationellt har fått vidkännas någon disciplinär påföljd.  I samtliga dessa mål var föräldrarnas ombud i Europadomstolen,  jur kand, med lic Siv Westerberg,  en av NKMR:s grundare.

I en artikel i DN den 26/4 1988 skrev ambassadör Hans Corell,UD,  att han i barnamålen i Strasbourg med förvåning konstaterat att föräldrarnas ombud agerat i syfte att underblåsa motsättningarna mellan föräldrarna och de sociala myndigheterna.  Av artikeln att döma synes ambassadör Corell efterlysa en lagändring i Sverige som belägger de juridiska ombuden i mål som rör tvångsomhändertaganden av barn att samarbeta med sin klients motpart socialmyndigheten.  Läs barnmålen blir skenrättegånngar av Siv Westerberg.  Utvecklingen har utvisat att förvaltningsdomstolarna har följt Corells anvisningar.

I den pågående debatten har vissa påstått att Karin och Lars har en dålig advokat.  Så behöver inte nödvändigtvis vara fallet.  Faktum är att jurister som arbetar för att hjälpa barn och deras familjer mot övergreppen från de sociala myndigheterna och domstolarna utsätts för kritik,  kraftiga arvodesnedsättningar,  trakasserier och till och med yrkesförbud.  Läs gärna Max Scharnbergs artikel Domarkåren förbjuder effektivt försvar och Professor Eric Brodins artikel "Limiting the rights of attorneys and denying the right to counsel".  Det stora problemet är att politikerna sitter i knäet på socialarbetarna och att förvaltningsdomstolarna fungerar som socialtjänstens förlängda armar.  Läs gärna Karlskogafallet - artikelserie om tvångsomhändertagande av ett litet barn.

Frågan som vi alla måste ställa oss är denna:  Är det acceptabelt och nödvändigt med sådana till synes brutala ingripanden i ett civiliserat,demokratiskt samhälle?  Många uttalar sin förvåning att en demokrati kan kränka den grundläggande rättigheten att vara förälder på det sätt som skett i Oskarshamn.  Men det är faktiskt så här det ser ut i Sverige.  Janne Josefsson (Striptease) har under årens lopp visat åtskilliga tvivelaktiga ingripanden som socialtjänsten verkställt.  Jag vill därför påminna om fallet Frank, där fadern flyttade runt om iSverige för att undkomma socialen i Lerum.  Det som Uppdrag Granskning visade är vardagsmat för mig och andra jurister som arbetar med dessa mål - särkilt för oss som arbetar med mänskliga rättigheter som legal strategi. Och,  ni bör vara klara över att det ena fallet är mer hårresande än det andra.

Vi ska också beröra de samhällsekonomiska och mänskliga kostnaderna för socialtjänstens ingripanden i individers privat och familjeliv.  Kränkningarna av barns och deras föräldrars grundläggande mänskliga rättigheter har nått astronomiska proportioner i Sverige.  Under år 2001 var drygt 18 000 barn berörda av tvångsåtgärder vare sig det gällde de så kallade frivilliga insatserna genom SoL eller LVU.  Skattebetalarna tyngs mer och mer under kostnaderna för socialbudgeten.  Under perioden 1982-1992 steg kommunernas kostnader för socialtjänsten från 29,5 till 112 miljarder kronor (SOU 1994/139:291).  Tidningarna rapporterar regelbundet om hur kommunerna ligger back - på grund av köpt vård.  Tidningens läsare kommer säkert ihåg fallet med ynglingen som var tvångsplacerad hos paret Qvist i Sävsjö till en kostnad av 10 000 kronor dygnet,  det vill säga 3,65 miljoenr kronor per år för att ta hand om ett barn.  Luktar inte detta handel med barn?

Lidandet för barnen och deras föräldrar och släktingar kan inte mätas i pengar.  En mor,  offer för LVU,åtalades nyligen för mordbrand." Jag önskar att jag hade något annat sätt att lösa mina problem",  säger kvinnan.  Ungefär samtidigt brände en 13-årig LVU-flicka ner ett varuhus i Skåne.  Åtskilliga föräldrar har tagit sina barn och flytt från Sverige för att kunna hålla sina familjer samlade.  Se till exempel Tillsammans igen och den norska familjen i Nora.  Människor lider av det nuvarande systemets hårdhet,  okänslighet och brutalitet.

Ordföranden i socialnämnden grät i TV på grund av att hon fått hatbrev och blivit utsatt för mordhotelser.  Detta var ett typiskt psykopatiskt beteende.  Det enda lidandet som psykopater känner är det egna lidandet.  Läs artikeln  "Om psykopati "  av den norske journalisten Bent Jenen.  En ledare i Göteborgs-Posten den 14 december påstår att "Barn inte är vuxnas rättigheter".  Nej,  det är uppenbart att barn i Sverige är endast vissa vuxnas rättigheter,  dock inte om den vuxna är förälder eller släkting,  utan tjänsteman avlönad av skattemedel.  Slutligen: socialdirektör Hjördis Flodström Nilsson avslutar sin partsinlaga i DN den 14 december med följande ord " Jag känner en stark oro för vad detta får för konskvenser".  Själv ser jag fram med tillförsikt emot vad fallet Lars och Karin i Oskarshamn får för konsekvenser.


Ruby Harrold-Claesson

jur kand,ordförande i NKMR





brettstams_debattsidor.html