Läkemedelsföretagen - en del av sjukvården
All behandling värderas utifrån effekt och jämförs kostnadsmässigt med andra metoder.
Ulf Brettstam skrev i tidningen den 25 november att han anser att läkemedelsbolagens information till vården inte kan kallas för "värdefull utbildning". Han har därmed en annan uppfattning än Landstingsförbundet som i somras slöt avtal med Läkemedelsindustriföreningen, LIF om samverkansformer mellan läkemedelsföretag och sjukvårdens personal. I det avtalet är båda parter överens om följande:
"Enligt författningar och god affärssed är industrin skyldig att informera om sina produkter, deras egenskaper, verkningar och lämpliga användning samt möjliga biverkningar. För att använda läkemedel på rätt sätt har hälso- och sjukvården ett motsvarande behov av sådan information. Samarbetet utgör en viktig del i medarbetarnas fortbildning och ger ökade möjligheter till medverkan i forskning och utveckling på läkemedelsområdet"
Ett av de skäl som Ulf Brettstam anför för sin kritik av informationsmöten är att initiativet oftast kommer från läkemedelsföretagen och att det oftast sker när en produkt är nyintroducerad. Jag håller med om den beskrivningen men jag kan inte se att det är problemet i sammanhanget. Behovet av information om läkemedel är naturligt störst när det gäller just nya mediciner - gamla produkter kan anses vara kända i vården.
Ett företag introducerar ett nytt läkemedel, företaget kontaktar sjukvården och infornerar om den nya produkten. Sådana informationsmöten ska företrädesvis ske i grupp, och verksamhetschef ska ha givit sitt godkännande. Företaget har fullt produktansvar för sin vara. Ska den användas så måste den användas rätt. Det finns fördelar med ett direkt möte, där specialister kring det nya läkemedlet kan informera och svara på frågor om riktig användning. Det anser även Landstingsförbundet, vilket avspeglas i det nya avtalet.
Att de studier som ligger till grund för godkännandet hos Läkemedelsverket och som presenteras vid dessa informationstillfällen företrädesvis "är bekostade av säljaren" som Brettstam skriver, är en självklarhet.
Ett företag som ska utveckla ett nytt läkemedel måste själv göra de undersökningar och studier som behövs för att få produkten godkänd. Det är ingen annan som gör det. Läkemedelsverket är den svenska myndigheterna, men godkännande kan även ske på den europeiska nivån då av den europeiska läkemedelsmyndigheten EMEA.
Dessa myndigheter har hårda krav för godkännande, och det är bra och riktigt. Men slå inte på företagen som satsar på att få ut sitt nya medel till patienterna med hjälp av dessa undersökningar! Hur ska annars kunskap om nya botemedel överhuvudtaget komma fram? Och hur ska de nå patienterna?
De utredningar som presenteras när företagen informerar om nya läkemedel "omfattar sällan någon längre tids uppföuning (år) jämförande fördelar och risker med medlet i fråga", skriver Brettstam vidare.
Även i det här fallet håller jag med om Brettstams verklighetsbeskrivning, men vi är oense om problemet. Det finns anledning att gå in lite mer i detalj på hur nya läkemedel utvecklas och kommer ut på marknaden: Under en följd av år utvecklas ett läkemedel, med gradvis mer detaljerade tester, från friska försökspersoner till i slutändan försök på grupper av sjuka patienter.
Dessa utredningar ligger till grund för Läkemedelsverkets riskbedömning är nyttan av medlet i förhållande till risken sådan att medlet bör godkännas?
Om medlet godkänns för användande i vården, ska sedan Läkemedelsförmånsnämnden, LFN, ( numera TLV ) bedöma nyttan i förhållande till kostnaden. Sedan ska medlet användas, och då sker fortsatta studier av läkemedlet i den kliniska vardagen. Det är först där som den slutliga kunskapen om ett nytt läkemedel tas fram. Det är då vård och patienter får den kunskap som Brettstam efterfrågar. För att det ska ske krävs att medlet når fram till rätt patienter återigen ett behov för företagen att informera om sin nya produkt.
Denna process är komplicerad, men det är en avvägning mellan värdens behov att så snabbt som möjligt få fram läkemedel mot nya och gamla sjukdomar (hiv/aids, nya epidemier av influensa, de åldrandes sjukdomar med mera) och bedömningen av läkemedels nytta i förhållande till biverkningar.
Ibland framförs då frågan "Är vi alla försökspersoner när vi tar nya läkemedel?" och svaret är att vi alla i viss mån är försökspersoner när vi utsetts för all typ av ny behandling i sjukvården, och faktiskt även när vi utsätts för gamla beprövade metoder. Sjukvården är en forskande organisation, under ständig metodutveckling och ständigt på jakt efter allt mer förfinad kunskap.
All behandling värderas utifrån effekt, och jämförs kostnadsmässigt med andra likvärdiga metoder. Läkemedelsföretagen är en del av vården, på det sättet att vi deltar i framtagande, testning och metodutveckling kring våra produkter. Vi måste ha utbytet med värdens personal för att kunna fullgöra dessa uppgifter.
Informationen går inte bara i en riktning för företagen är det mycket viktigt med den information som värdens personal kan bidra med om problemen vid användningen av företagets produkter. Att då som Ulf Brettstam skriva "att kalla dessa möten för värdefull utbildning är i mina ögon rent hyckleri" anser jag är att grovt skjuta över målet. Synpunkter på hur vi gör dessa möten bättre och ännu mer effektiva tar jag däremot gärna emot för ett utbyte behövs.
Jan Ström, Informationschef, läkemedelsindustriföreningen, LIF.
