Mäns våld mot kvinnor -del 2
Nu får ni skärpa er "gubbar"!!
Som en kollega sa i sjukhusmatsalen i veckan - " Jag tror inte på feminismen men väl på humanismen". Väl talat! Alla dessa ord och termer som markerar distans, försvårar dialogen och grumlar sakfrågorna. Varför inte rättvisa och humanism i stället för jämställdhet och feminism? Rättvisa löner, rättvis behandling i ett humanistiskt samhälle, är nog utfästelser de flesta kan ansluta sig till. Tråkigt för de som hävdar att könet är en social konstruktion, är det faktum att man inte lyckats få män att föda barn.
Ett missförstånd kring definitionen av vad som är "våld" har tydligen drabbat Bo Arencrantz med flera som, av deras protester att döma, sannolikt enbart tänker på mäns fysiska våld. I så fall blir deras protester logiska och rimliga. Men vålds- och misshandelsbegreppet innefattar också det psykiska våldet. Övergrepp innefattar allt i från när någon kränker en annans rätt till självbestämmande, till grova fysiska och sex uella övergrepp. Ett lindrigt, men otvetydigt övergrepp kan vara, en förälders ömma och kärleksfulla kramar och pussar på en motsträvig ettåring som spjärnar emot och vänder bort huvudet - gästande faster eller mosters "kärvänliga" nyp i kinden på småbarnen som inte kommer undan, för att nämna några vardagliga exempel. I grunden allvarliga kränkningar av barnet som individ, som de flesta av oss inte ser som kränkningar.
Skadorna efter det fysiska våldet, om vi inte dör av det, läker i regel. Det psykiska våldets konsekvenser är betydligt allvarligare och har mycket svårare att läka. Alltför ofta krävs långvarig professionell hjälp och behandling.
De "gubbar" som jag syftar på i rubriken, är de vanliga svenska familjefäderna, särskilt de nyblivna papporna, som efter sina "pappadagar" hastar tillbaka till jobbet och lämnar en utmattad, nybliven mamma hemma med städning, diskning, matlagning, i nköp, amning och kanske med flera barn i olika åldrar. Hur svårt är det att begripa, att er huvuduppgift för familjen, barnen och era kvinnor, inte finns på den ordinarie arbetsplatsen, utan i hemmet, där Ni ska serva mamman med just hushållsgöromål och andra praktiska ting så hon kan ägna sig åt familjens nyaste medlem i lugn och ro. Den första tiden i människans liv är avgörande för fortsättningen. Här grundläggs trygghet, anknytning, social förmåga och självbild.
Ni skulle skämmas "gubbar" varje gång en nybliven mamma kommer till mig eller mina kolleger för att bli sjukskrivna för att ni inte "kan" ta ledigt från jobbet. Ni som inte tar ert ansvar som riktiga män i dessa situationer, ni sviker era barn, er familj, era kvinnor och framförallt er själv. Detta kan också, i vid mening, kallas misshandel. Jag skäms för er!
Slutligen ,Bo Arencrantz, så är det självklart positivt och utvecklande med en fri debatt utan "partipiska" men ska man som folkvald representant för sitt parti ha någon trovärdighet i folks ögon, särskilt i viktiga sakfrågor, och kunna genomföra en praktisk politik, får man enas och kompromissa, inte bara inom sitt eget parti utan också med andra. J ag undrar om det inte är bättre att föra en tuff trovärdig oppositionspolitik, stället för att käbbla inom partiet?
Ulf Brettstam, Psykiater
