SmT 030109

Ruby Harrold-Claesson

jur kand,ordförande i NKMR

Det är med stor tillfredsställelse jag noterar den upprördhet som präglar minst 90 % av inläggen beträffande socialtjänstens i Oscarshamn sätt att behandla Lars och Karin Holmgren och deras lille son. Men jag hoppas att ingen tror att detta fall är unikt. Oscarshamnsfallet är bara ett av tusentals likadana fall där barn behandlas som handelsvaror i Sverige. Det är alltså fråga om ett grundläggande systemfel - det vill säga utarmningen av och rovdriften på familjen , samhällets grundsten. Svenska staten med delegation till kommunernas sociala nämnder, begår allvarliga kränkningar av individers grundläggande mänskliga rättigheter till privat och familjeliv.

Artikel 8 i den Europeiska konventionen om de mänsskliga rättigheterna garanterar alla individers rätt till privat och familjeliv enligt följande: "Envar har rätt att få sitt privat och familjeliv respekterat, liksom sitt hem och sin korrespondans. Offentliga myndigheter får inte störa denna rättighet med undantag av vad som är stadgat i lag och är nödvändigt i ett demokratiskt samhälle"

Samhällsfenomenet onödiga tvångsomhändertagande av barn i Sverige blev först uppmärksammat av före detta hovrättsrådet och lagmannen i Solna tingsrätt Brita Sunberg-Weitman i april 1981 i samband med fallet Alexander Aminoff. Läs gärna hennes briljanta till Fallet Alexander - Ett beslagtaget barn. Fallet Alexander,Lilja fallet och några andra internationellt uppmärksammade fall Sverige epitetet "Barn Gulag" i Der Spiegel 1983. Läs gärna Newsweekartikeln A Familys Flight from the Wellfare State och Spectre of Childrens Gulag haunts Sweden.

År 1988 kom Olsson mot Sverige i Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg, tätt följt av domarna i Erikssonmålet,Anderssonmålet och Olsson II. I ett särskilt yttrande till domen i målet Olsson II uttalade sig tre domare i Europadomstolen, Pettiti, Matscher och Russo , kritiskt över de sociala myndigheternas allsmäktiga ställning i Sverige och över regeringens oförmåga eller ovilja att utöva kontroll över socialarbetarna. I Erikssonmålet uttalade sig den norske delegaten i Europakommissionen Gro Hillestad Thune enligt följande: "Jag finner det mycket underligt att en socialnämnd i det svenska systemet i praaktiken kan srunta i och även motarbeta en dom från Regeringsrätten utan att någon påföljd utdöms"

Dessvärre har inte domarna i Europadomstolen förändrat någonting. Sveriges regering-det vill säga vi skattebetalare - har betalt skadeståndet som Europadomstolen har utdömt, men ingen socialarbetare,socialnämndspolitiker eller domare i förvaltningsdomstolarna som bar skulden till att Sverige fått schavottera internationellt har fått vidkännas någon disciplinär påföljd. I samtliga dessa mål var föräldrarnas ombud i Europadomstolen, jur kand, med lic Siv Westerberg, en av NKMR:s grundare.

I en artikel i DN den 26/4 1988 skrev ambassadör Hans Corell,UD, att han i barnamålen i Strasbourg med förvåning konstaterat att föräldrarnas ombud agerat i syfte att underblåsa motsättningarna mellan föräldrarna och de sociala myndigheternaa. Av artikeln att döma synes ambassadör Corell efterlysa en lagändring i Sverige som belägger de juridiska ombuden i mål som rör tvångsomhändertaganden av barn att samarbeta med sins klient motpart socialmyndigheten. Läs barnmålen blir skenrättegånngar av Siv Westerberg. Utvecklingen har utvisat att förvaltningsdomstolarna har följt Corells anvisningar.

I den pågående debatten har vissa påstått att Karin och Lars har en dålig advokat. Så behöver inte nödvändigtvis vara fallet. Faktum är att jurister som arbetar för att hjälpa barn och deras familjer mot övergreppen från de sociala myndigheterna och domstolarna utsätts för kritik,kraftiga arvodesnedsättningar,trakasserier och till och med yrkesförbud. Läs gärna Max Scharnbergs artikel Domarkåren förbjuder effektivt försvar och Professor Eric Brodins artikel "Limiting the rights of attorneys and denying the right to counsel". Det stora problemet är att politikerna sitter i knäet på socialarbetarna och att förvaltningsdomstolarna fungerar som socialjänstens förlängda armar. Läs gärna Karlskogafallet-artikelserie om tvångsomhändertagande av ett litet barn.

Frågan som vi alla måste ställa oss är denna: Är det acceptabelt och nödvändigt med sådana till synes brutala ingripanden i ett civiliserat,demokratiskt samhälle? Många uttalar sin förvåning att en demokrati kan kränka den grundläggande rättigheten att vara förälder på det sätt som skett i Oskarshamn. Men det är faktiskt så här det ser ut i Sverige. Janne Josefsson (Striptease) har under årens lopp visat åtskilliga tvivelaktiga ingripanden som socialtjänsten verkställt. Jag vill därför påminna om fallet Frank, där fadern flyttade runt om iSverige för att undkomma socialen i Lerum. Det som Uppdrag Granskning visade är vardagsmat för mig och andra jurister som arbetar med dessa mål -särkilt för oss som arbetar med mänskliga rättigheter som legal strategi. Och, ni bör vara klara över att det ena fallet är mer hårresande än det andra.

Vi ska också beröra de samhällsekonomiska och mänskliga kostnaderna för socialtjänstens ingripanden i individers privat och familjeliv. Kränkningarna av barns och derras föräldrars grundläggande mänskliga rättigheter har nått astronomiska proportioner i Sverige. Under år 2001 var drygt 18 000 barn berörda av tvångsåtgärder vare sig det gällde de så kalade frivilliga isatserna genom SoL eller LVU. Skattebetalarna tyngs mer och mer under kostnaderna för socialbudgeten. Under periodennnnnnnnnnnnnnnnnnnnnn 1982-1992 steg kommunernas kostnader för socialtjänsten från 29,5 till 112 miljarder kronor (SOU 1994/139:291). Tidningarna rapporterar regelbundet om hur kommunerna ligger back - på grund av köpt vård. Tidningens läsare kommer säkert ihåg fallet med ynglingen som var tvångsplacerad hos paret Qvist i Sävsjö till en kostnad av 10 000 kronor dygnet, det vill säga 3,65 miljoenr kronor per år för att ta hand om ett barn. Luktar inte detta handel med barn?

Lidandet för barnen och deras föräldrar och släktingar kan inte mätas i pengar. En mor,offer för LVU,åtalades nyligen för mordbrand."Jag önskar att jag hade något annat sätt att lösa mina problem", säger kvinnan. Ungefär samtidigt brände en 13-årig LVU-flicka ner ett varuhus i Skåne. Åtskilliga föräldrar har tagit sina barn och flytt från Sverige för att kunna hålla sina familjer samlade. Se till exempel Tillsammans igen och den norska familjen i Nora. Människor lider av det nuvarande systemets hårdhet, okänslighet och brutalitet.

Ordföranden i socialnämnden grät i TV på grund av att hon fått hatbrev och blivit utsatt för mordhotelser. Detta var ett typiskt psykopatiskt beteende. Det enda lidandet som psykopater känner är det egna lidandet. Läs artikeln "Om psykopati " av den norske journalisten Bent Jenen. En ledare i Göteborgs-Posten den 14 december påstår att "Barn inte är vuxnas rättigheter". Nej , det är uppenbart att barn i Sverige är endast vissa vuxnas rättigheter, dock inte om den vxna är förälder eller släkting, utan tjänsteman avlönad av skattemedel. Slutligen: socialdirektör Hjördis Flodström Nilsson avslutar sin partsinlaga i DN den 14 december med följande ord " Jag känner en stark oro för vad detta får för konskvenser". Själv ser jag fram med tillförsikt emot vad fallet Lars och Karin i Oskarshamn får för konsekvenser.

 

SmT 030115

Ulf Brettstam

specialist i barn-och ungdomspsykiatri

specialist i allmänpsykiatri

Replik på debattinlägg "Ett grundläggande systemfel" infört torsdagen den 9 januari -03.

Inledningsvis frågar jag mig om Nordiska Kommittén för Männskliga Rättigheter har några kopplingar till Kommittén för Mänskliga Rättigheter? Kanske arikelförfattern Ruby Harrold-Claesson kan svara på detta? Skulle en koppling föreligga måste läsarna informeras om att den så kallade Kommittén för mänskliga rättighter är scientologkyrkans globala organisation frö att demonisera psykiatrin, som i sin tur är ett självklart allvarligt hot mot dylika charlataner och bluffmakare vars huvudintresse är makt och pengar!

Personligen beundrar jag alla individer som med stort civilkurage och engagemang slåss för våraa mänskliga rättigheter där dessa är i fara. Artikelförfattaren R H-C har delvis fog för sin kritik mot handläggningen av socialförvaltningarnas barnomhändertagande i vissa enskilda fall, men att generalisera dessa fall till att bli "Ett grundläggande systemfel" är inte bara ett oseriöst påstående, det vittnar om antingen en grundläggande okunskap om faktiska förhållande eller finns hos författaren en avsikt att medvetet vilseföra.

Artikelförfattarens utfall visar inte heller prov på mycket av medkänsla för alla utsatta barn som far illa på grund av sina föräldrar i vårt land. En utomordentligt okritisk och naiv hållning uppvisas också till Janne Josefssons reportage i "Uppdrag Granskning". R H-C målar världen i vitt och svart och förenklar problematiken till enfaldens gräns. Sakligt korrekt är ,att oacceptabelt stora variationer förekommer avseende kvaliteten i det lagstadgade utredningsarbete olika kommuner och socialförvaltningar gör inför eventuella tvångsomhändertagande av barn. Detta är också något Socialstyrelsen funnit och påtalat vid en granskning.

Vad som också är korrekt är att enskilda juridiska ombud (av pekuniärt egenintresse?) inte bara föröker dra ut målen målen så långt möjligt i tid, utan faktiskt helt negligerar de berörda barnens rättigheter och, som alltid är frågan vid tvångsomhändertagande , barnens skyddsbehov. Slutligen menar jag att ett beslut om omhändertagande av barn aldrig borde få avgöras av slumpen som idag faktiskt kan bli fallet, när det kan vara avgörande vilken person som har huvudansvaret för en utredning!

Undertecknad påstår att: Det görs aldeles för få utredningar, ingripande och tvångsomhändertagande rörande barn som far illa i vårt land! Orsakerna är flera men en huvudorsak är att de flesta fall aldrig ens kommer till myndigheternas kännedom. Enligt min erfarenhet drar sig socialförvaltningar alltför ofta också för att göra mer handgripliga insatser i behövande familjer, man "orkar inte" se allvaret i problematiken, gör "bedömningar" om förvaltningsdomstolens eventuella "negativa" domslut i sina ärenden och slutligen brottas man med en krympande ekonomi.

Det borde vara en självklarhet för alla som påstår sig värna om mänskliga rättigheter att barnens rätt att slippa bli fysiskt och psykiskt misshandlade , försummade, kränkta och nonchalerade alltid har företräde i förhållande till alla vuxnas olika krav, inklusive barnens föräldrar.

Det kom ett mail från USA , från en Anders Bergqvist. Han ville ta del av mitt inlägg i SmT och undrade om jag kunde skicka detta till honom då han inte hade SmT där. Han hade på något sätt kunnat läsa NKMR:s artikel. Herr Bergqvist och jag diskuterade omhändertagandefrågan i diverse mail , tills han "inte hade tid längre". I vår maildiskussion sammanföll detta med att han avslöjades med alltför ytliga kunskaper i sakfrågorna. Icke desto mindre tycker jag att han ställer flera relevanta frågor och hans krav på bättre rättssäkerhet och kvalitet vid omhändertagande är befogade , liksom hans frågor om uppföljning och utvärdering av de barn som blivit omhändertagna.

LAGEN OM TVÅNGSOMHÄNDERTAGANDE, OCH DESS TILLÄMPNING, BEHÖVER REFORMERAS

Replik på Dr Brettstams debattinlägg "Det görs alldeles för få omhändertaganden av barn", infört den 15 januari 2003.

I samband med debatten som uppkom efter Uppdrag Gransknings program om Oskarshamnsfallet hörde jag talas om Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter. Jag är alltså ingen representant för dem. Jag måste ändå säga att jag håller med om de åsikter som de presenterar.

Jag tror vi alla är överens om att frågan om tvångsomhändertagande av barn är en oerhört känslig och viktig fråga. Det berörde mig djupt när jag förstod att detta fortfarande förekommer med en relativt stor frekvens i Sverige. Oavsett vilka former som används för att vårda barnen i vårt samhälle så är det väl oerhört viktigt att dessa metoder och former kan ifrågasättas och ändras om det skulle vara nödvändigt? Det är väl oerhört viktig att följa upp resultaten av ingripanden för att försäkra sig om att de har uppnått önskat resultat? Det är ansvarslöst av Dr Brettstam att verka för ett kategoriskt ökande av antalet tvångsomhändertagande utan att ha entydiga bevis på deras förtjänster för barnen och för samhället i stort.

Hela ämnet är mycket känslomässigt laddat. Det handlar ju trots allt om människors liv. Jag kan inte tänka mig någon annan relation så starkt kopplad som unga barns koppling till sina biologiska föräldrar. Frågan involverar människor passionerat. Påtvingade bortföranden eller en uppväxt under svåra förhållanden gör att man lätt känner sig hotad av förespråkare av den motsatta åsikten. Utsatta barn och familjer lever under mycket reella versioner av dessa hot. Tvångsomhändertaganden innebär en mycket stark inverkan på människors liv. När familjens förespråkare vill försvara sig mot en mäktig och i många aspekter anonym myndighet, så blir det lätt mycket passionerat. På andra sidan ser denna passion irrationell ut och i många fall personligt riktad mot myndigheternas representanter. Detta är olyckligt och inte önskvärt eftersom det försvårar kommunikationen. Vad jag och nkmr (så vitt jag förstår) önskar är en reformering av SoL och LVU och en reformering av hur lagarna tillämpas av socialtjänsten. Socialtjänsten och psykiatrins existens är naturligtvis inte hotad (det är inte en fråga om att "demonisera psykiatrin" som Dr Brettstam uttrycker det) - de kommer under alla omständigheter fortfarande vara en viktig del av samhället. Samtidigt bör ju också myndigheterna kunna vara flexibla och självkritiska nog att kunna implementera reformer.

Ett stort problem i debatten (och i lagtexten!) är att den lätt degenererar till ett levererande av slagord: "värna om barnets bästa", "barn är inte vuxnas rättighet", "föräldrars omsorgsförmåga", o.s.v. Problemet med dessa begrepp är att de saknar en entydig definiering. De måste alltså tolkas subjektivt och de kan på så sätt användas för att försvara helt motstridiga synpunkter. Jag skulle vilja efterlysa en tydligare definiering av begreppen. Vad menar t.ex. Dr Brettstam med begreppet "barnens skyddsbehov"? Det kan tolkas antingen som skydd mot föräldrars övergrepp eller som skydd mot myndigheters övergrepp.

Vi tar det för självklart att polisen inte ska få straffa medborgare som inte har gjort något brottsligt. Innan straff utmäts måste skulden bevisas och lagen gäller lika för alla. Så går det tyvärr inte till vid tillämpande av SoL och LVU. Långt ifrån alla familjer blir föremål för "utredning". Handikappade och invandrare är kraftigt överrepresenterade. Straffen utdöms subjektivt och de drabbar inte bara föräldrarna utan också barnen i många fall. Trots att det så fint kallas "tvångsomhändertagande" så är det ett oerhört trauma för små barn. Jag skulle vilja påstå att det är långt värre än att "kidnappas" av sin egen mamma.

Det är lätt att se ett problem, men det kan vara svårt att se den bästa lösningen. Frågan är: Är socialtjänstens metoder de bästa för barnen? Med vilken säkerhet kan socialtjänsten verkligen avgöra att barnet far illa? Om barnet far illa - med vilken säkerhet kan socialtjänsten garantera att deras ingripande är till barnets fördel? Låt säga att 50% får det bättre, men de andra 50% får det sämre efter ingripandet - med vilken rätt hjälper socialtjänsten några barn på bekostnad av andra?

Dr Brettstam påstår sig se en avsaknad av medkänsla för alla utsatta barn som far illa på grund av sina föräldrar i vårt land. Det är helt klart att det finns familjer med problem. I den mån det är möjligt är det önskvärt att samhället bistår med hjälp. Jag tror att vi alla är överens om det och vi känner medkänsla med dessa familjer. Detta försvarar dock inte ett egenmäktigt ingripande av myndigheterna utan uppföljning. Jag skulle vilja höra Dr Brettstams uttryck av medkänsla för de barn som far illa på grund av myndigheternas agerande.

Anders Bergkvist

Fil.Dr. i Biofysik

Harvard Medical School                   

  Nästa inlägg