När jag ber R H-C om källredovisning ägnar hon en halv spalt åt att förklara att det inte finns spaltutrymme till källredovisning och större delen av artikelresten till att kasta namn omkring sig. Namngivna personer betraktas inte i kunniga kretsar som annat än färgstarka ensamma oppositionella röster utan särskild tyngd bland sakkunskapen. Tomas Erikssons namn har tyngd när det gäller strikt biologisk syn och kunskap på sexualförbrytare. När han uttalar sig om psykologiska aspekter är han mest pinsam. Han är dock kul att lyssna på en kortare stund ,då han är färgstark och ibland lite klatschig i sina utfall.

SmT 030220

 Ruby Harrold-Claesson

jur kand, ordförande i NKMR

Replik på doktor Brettstams debattinlägg"Ett försök att skandalisera en hel yrkeskår" infört den 31 januari 2003. Inledningsvis vill jag gratulera tidningen att ni bereder plats för en principiell debatt kring den svenska praxis för tvångsomhändertagande och fosterhemsplaceringar av barn och de olika yrkeskårer som är inblandade i dessa ingripanden.

Trots den förklaring som jag lämnade i mitt förra inlägg (21 januari) och det faktum att han anger att han besökt NKMR:s hemsida på Internet fortsätter Ulf Brettstam att göra kopplingar mellan NKMR och Scientologkyrkans kommitté för mänskliga rättigheter (KMR). I boken "En bur söker sin fågel" som handlade om tvångsomhändertagande och fosterhemsplaceringen av en liten polsk flicka sade hennes mor "I Sverige räcker det inte med sanningen". Dessa ord förefaller äga giltighet också i doktor Brettstams fall. Jag ska inte ödsla mer tid på detta , utan än en gång vill jag hälsa alla tidningens läsare att avlägga besök på NKMR:s hemsida på Internet www.nkmr.org. Ett besök kommer säkert att skingra alla tvivel beträffande huruvida det finns några kopplingar mellan NKMR och scientologerna.

Doktor Brettstam ifrågasätter mina påståenden om att 90 procent av de tvångsomhändertagna är barn till skötsamma föräldrar där föräldrarna haft oturen att råka bli osams med en socialsekreterare till exempel om rätten till socialbidrag när modern vill vara hemmafru och sköter sina barn. Jag vidhåller dessa uppgifter. Systemet för ingripanden i familjernas liv gör att det uppstår konflikter mellan föräldrarna och socialtjänsten. Dessvärre måste jag också tillägga att samma misförhållanden råder i Danmark,Finland och Norge. Doktor Brettstam anklagar mig för att jag "en akademiskt skolad person (jur kand) även om hon är lekmaan inom barnpsykiatrins ämnesområde , i offentlighetens ljus försöker skandalisera en hel yrkeskår med vulgärargument". Han efterlyser källredovisning.

Utrymmet för källhänvisningar är mycket begränsat i tidningsartiklar. Att hänvisa till en statlig utredning eller dylikt går an, men en mera omfattande tillåts endast i vetenskapliga tidskrifter, uppsatsarbeten,avhandlingar etcetera. I min förra artikel åberopade jag Professor Lennart Sjöbergs studier samt TV¤:s dokumentär (15 januari) "Tryggare kan ingen vara". Fler hänvisningar ansåg jag mig inte ha utrymme till. Påståendet att jag "försöker skandalisera en hel yrkeskår med vulgärargument" är detta ett desperat försök att blanda bort korten. Åtskilliga framstående psykiatriker har offentligt kritiserat sina kollegor på grund av att barn har skiljts från en eller båda sina föräldrar just till följd av den barnpsykiatriska expertisens medverkan. Jag åberopar därvid Stig Cronberg som kritiserar den svenska experten på "Munchausen by proxy" - som ställer diagnos på föräldrar utan att han ens har talat med dem i telefon; psykiatern Tomas Eriksson som kritiserar experterna i mål om sexuella övergrepp och kallar dem för falska profeter, och Håkan Eriksson som har riktat kritik mot diagnosticering av friska barn som bokstavsbarn (ADHD etcetera). Till denna lista vill jag inkludera doktor Bertil Ödlund. Visserligen skriver han inte om barnpsykiatrin, men i sin artikel "Frisk tvångsvårdas olagligt" visar han hur psykiatrerna , genom att på rätt ställe skriva de formuleringar som lagen kräver kan tvångsvård eller fortsatt tvångsvård för friska människor.

Således är det inte jag som lekman som skandaliserar er yrkeskår, utan kritiken kommer inifrån - vilket torde vara det säkraste medlet för att åstadkomma välbehövliga reformer. Beträffande barnpsykiatrins ställning inom läkarvetenskapen kan jag åberopa synpunkter som har framförts av jur kand Siv Westerberg, en av NKMR:S grundare. Hon har vunnit nio klagomål mot Sverige i Europakommissionen i Strasbourg och sju mål i Europadomstolen. Jag citerar: "Barnpsykiatrin utvecklades för att understödja barnavårdsnämndernas verksamhet. Föräldrar till sjuka barn söker sig inte till barnpsykiatrin. De söker hjälp genom barnavårdscentralerna eller hos läkare - privat eller på ett sjukhus. De som anlitar eller remitterar till barnpsykiatrin är alltid företrädare för det offentliga det vill säga BVC, skolan eller sjukhuset. Föräldrar brukar visa stort motstånd mot att ha kontakt med barnpsykiatrin, eftersom de är medvetna att deras barn kommer att bli stämplade för livet.

Emellertid är det inte enbart barnpsykiatrin som lever i symbios med socialtjänsten. Vissa delar av andra yrken finns representerade i denna skara. Tille xempel psykologer och även jurister. Det har inträffat att psykologer som socialtjänsten har anlitat att göra utredningar i tvångsomhändertagandefall avlägsnas från fallet om deras utlåtende inte ger stöd för den åtgärd som socialtjänsten ville vidta. Till exempel Uddevallafallet (se Förtäckta adoptioner. Två fall) och Gotlandsfallet, där socialtjänsten medverkade till att de nyfödda tvillingarna fråntogs sin mor. Juristerna som arbetar som offentligt biträde åt barn i tvångsomhändertagandefall fungerar oftast som socialtjänstens förlängda armar än som barnens advolkater. Detta framgår av Titti Mattsons doktorsavhandling "Barnet i rättsprocessen". Därtill vill jag hänvisa till en artikel av advokaten Lennart Hane "Tonårsrevolt i socialstaten. Hur en 15-årig flicka försörjer 34 personer" som finns i NKMR:s arkiv I.

Återigen upprepar jag min uppmaning till doktor Brettstam: Det vore mycket bättre om du som barnpsykiater studerar vad som händer i fosterhemmen än att ondgöra sig över NKMR:s berättigade kritik av ett omänskligt och rättsvidrigt system. Det är i byråkraternas kanslier och o fosterhemmen som vanvården sker idag och det är där som man tjänar pengar på barn. Till sist hänvisar jag till "Sonja Cederlöfs anförande till socialnämnden i Askersund" beträfande den kamp en vanlig förälder som har råkat i socialtjänstens klor utsätts för. Systemet för tvångsomhändertagande av barn och de system som bidrar till dessa rättsövergrepp mot barn och deras föräldrar sker uppvisar ett stort behov av reformer.

Ej publicerat

 Ruby Harrold-Claesson fortsätter med sitt korståg mot läkarkåren och vetenskapen i sitt inlägg 030220.

Nu är det ju så ,fru Harrold-Claesson , att frånvaron av synbara kopplingar mellan din och scientologornas organisation t.ex. på er hemsida, naturligtvis inte bevisar någonting alls. I synnerhet som scientologerna är helt paranoida , och med mycket goda skäl härtill, när det gäller insyn i sin organisation! Jag konstaterar bara att NKMR låter likt KMR och att din "debatteknik" är närmast identisk med scientologernas och att NKMR och KMR har en gemensam fiende i psykiaterkåren.

När jag ber henne att källredovisa sina helt häpnadsväckande påstående och siffror kan hon som väntat inte göra detta då hennes påståenden helt saknar faktabakgrund. Hon förklarar sin oförmåga i en halv spalt med att det inte finns spaltutrymme för källredovisning , att vanliga tidningar inte skulle ta in källredovisningar(!) och sedan ägnar hon en hel spalt åt att "släppa" namn på kritiska personer. Hon lämnar dessutom oriktiga uppgifter när hon försöker ge sken av att de namngivna personerna på något sätt skulle sympatisera med hennes vulgärargumentation kring barn och deras omhändertagande och när hon hävdar att de skulle vara framstående psykiatriker inom ämnesområdet för denna debatt.

Lennart Sjöberg har som, jag tidigare kommenterat ,inte gjort några egna vetenskapliga studier överhuvudtaget som R H-C kan åberopa som stöd för sina argument . Han har skrivit ett antal kritiska artiklar om psykologisk teoribildning ff a psykodynamisk teorigrund. Han har därvid selekterat ut andras vetenskapliga studier inom området som stöder hans egen uppfattningr och har samtidigt helt valt bort alla studier som motbevisar hans åsikter. I äkta vetenskapligt arbete ställer man upp en hypotes som man sedan med alla medel prövar att motbevisa. Kan man inte motbevisa sin hypotes -ja då kan den vara riktig , ända tills det kommer någon som kan motbevisa den med faktaunderlag.

Stig Cronberg som är en inom läkarkåren,högt ansedd infektionsläkare har yttrat sig i ett fall av misstänkt barnmisshandel och då hållit sig till sitt specialområde - infektionssjukdomar. ( Arbetat för Scientologerna på Narconons hem i Eslöv- se Narconondebatten)

Tomas Erikssons namn har tyngd när det gäller strikt biologisk syn och kunskap på sexualförbrytare. När han uttalar sig om psykologiska aspekter uppfattas han enbart som pinsam. Han är dock kul att lyssna på en kortare stund ,då han är färgstark och ibland lite klatschig i sina utfall.

 Håkan Eriksson är testpsykolog i Uppsala.Han sysslar huvudsakligen med att testa demenssjuka. Eriksson är också skyldig till några artiklar i DN där han ff allt kritiserar skolan för att inte ta hänsyn till barnens individuella behov och förmågor. Han har också uttryckt en oro över att icke specialistkompetenta personer - lekmän - inom bl.a. skolans värld sätter neuropsykiatriska diagnoser på barn. I detta har han helt rätt.

Bertil Ödlund , pensionerad chefsöverläkare Säters sjukhus, har inte riktigt hängt med i de senaste ändringarna i tvångslagstiftningen. Tråkigt nog är det inte heller någon som hjälpt honom med detta.

Detta inlägg blir mitt sista i denna ordväxling , jag tröstar mig med vetskapen att folk i allmänhet inte är så lättlurade som R H-C , av hennes vulgärargument att döma, tycks tro.

Ingenting är så bra att det inte kan bli bättre men vårt beslutsfattande i dessa viktiga frågor måste vila på kunskap om sakförhållanden , rationalitet i analysen samt engagemang och demokratisk legitimitet.