Diskussionen borde inte handla om revirgränser,yrkestitlar eller prestige. I stället behöver vi en bred debatt om hur vården kan organiseras bättre, skriver Eva Fernvall och Kristina Fluur Hedman, båda Vårdförbundet, om att läkare har kritiserat att distriktssköterskor kan få ökade befogenheter.
Dagens Medicin har rapporterat om kritik från läkare mot förslaget om att utnyttja distriktssjuksköterskornas kompetens när det gäller bedömningar, diagnosticering och förslag om åtgärder vid olika hälsoproblem, se nr 17/04. Genom att göra om många av dagens hälsocentraler till utvecklade distriktssköterskemottagningar ska innevånarna i Jämtland få närmare till vården. Självklart finns det frågetecken kring förslaget, men diskussionen borde inte handla om revirgränser,yrkestitlar eller prestige. I stället behöver vi en bred debatt, i alla delar av landet, om hur vården kan organiseras bättre - med individen i centrum.
Vårt mål måste vara att ge medborgarna så bra vård som möjligt, och göra vården så tillgänglig som möjligt. Det gäller i Jämtland precis som i resten av landet. För att åstadkomma detta tycker vi att förslaget ( Karolinautredningen i Jämtlands läns andsting ) är bra. Dessutom är det ordentligt diskuterat med många människor - det handlar inte om förslag som tagits fram i slutna mötesrum. Vi tror att Jämtlänningarna inser att något måste göras för att vård ska kunna ges på rätt nivå, och när organisationer och verksamheter förändras måste vi alla vara med och ta vårt ansvar. Vi ser hellre att det finns specialistutbildad personal på hälsocentralerna än att befolkningen i Jämtland alltid ska tvingas in till Östersund. Med denna lösning blir varken hälsocentraler eller distriktssköterskemottagningar läkarlösa. Tvärtom, alla delar av länet får tillgång till rätt vård.
Ambitionen ska alltid vara att ge medborgaren hjälp i mötet med vårdpersonalen. Men det innebär självklart att läkare måste få specialisera sig på sådant som bara de kan göra och att sjuksköterskor ska specialisera sig på sådant som bara de kan. Om man genom vidareutbildningar och ändrad organisation kan göra att fler jämtlänningar får träffa rätt vårdpersonal är det positiva förändringar. Varför ska man behålla strukturer som inte ökar vårdkvaliteten för medborgaren?
Vi ska sträva efter att ge bättre vård samtidigt som vi utnyttjar de ekonomiska resurserna bättre. Det innebär bland annat att man på många ställen kan utnyttja distriktssköterkornas kompetens bättre. Att låta specialistutbildade sjuksköterskor göra uppgifter som kan göras av exempelvis en undersköterska är slöseri med både pengar och kompetens - både sjuksköterskans och undersköterskans. Oavsett utbildning och yrkestitel ska kompetensen användas så bra som möjligt.
Om vi ska klara att ge individanpassad vård till ett ökande antal äldre måste den ensidiga fokuseringen på besök hos vissa typer av läkare ersättas av en bredare syn på individens vårdbehov som innebär att patientens behov ska styra vilken kompetens som ska erbjudas. Det gör att det kan behövas fler specialistläkare och fler specialistutbildade sjuksköterskor, men även fler arbetsterapeuter, sjukgymnaster och beteendevetare. Vården måste förmå använda en rad professioner med olika roller. Den medicinska kompetensen är en del, men exempelvis terapeutisk, farmakologisk och omvårdnadskompetens behövs också. Det är när dessa professioner tillsammans bildar nätverk som man kan tala om en vård utifrån patientens individuella behov. Och i det arbetet är distriktssjuksköterskan viktig. De diskussioner som nu pågår i Jämtland är värda att uppmärksamma även i resten av landet. Att ge distriktssjuksköterskor ett större ansvar och utnyttja deras kompetens bättre är avgörande om vården ska klara de krav som ställs framöver.
För att distriktssjuksköterskor ska klara av att utföra fler uppgifter behövs ofta vidareutbildning, därför är det positivt med den utbildning till avancerad specialistsjuksköterska som snart startar i Östersund. Den planerade utbildningen ska leda till fördjupning och utveckling av sjuksköterskans profession. I utredningarna om utbildningen anges att detta bör stärka det tvärprofessionella samarbetet,, vilket leder till ökad tillgänglighet och kontinuitet i vården och gagnar både patienter och närstående.
Utbildningen ger ökad kunskap och mer befogenhet, vilket gör att resurserna utnyttjas effektivare. samtidigt som läkarna får mer tid till kvalificerade arbetsuppgifter. Det är viktigt att komma ihåg att den avancerade specialistutbildningen för sjuksköterskor som planeras inte är en utbildning till "läkare-light". Och förslaget om distriktssköterskemottagningar är inte någon "hälsocentral - light. Sjuksköterskor och läkare har olika kompetens och kan inte ersätta varandra, men deras arbetstid bör ägnas åt det som är deras särskilda kompetens. Vad är alternativet? Att sitta och vänta när en tredjedel av läkarna fattas? Är det någon som riskerar patientsäkerheten så är det på grund av läkarbrist underlåta viktiga undersökningar och behandling som bara läkare kan ge. Om en bättre organisation kan göra att de som behöver träffa läkare får göra det har vi vunnit mycket.
Kristina Fluur Hedman
Eva Fernvall
Dagens Medicin 2004-06-02
Är det verkligen någon som med bevarad trovärdighet kan hävda att en utbildad läkare är utbytbar mot en mindre utbildad yrkeskategori och att ett sådant byte är förenligt med bevarad kvalitet i den medicinska bedömningen? skriver Ulf Brettstam,Eksjö
Den tolkning av läkares kritik när det gäller utökat medicinskt ansvar till distriktssköterskorna som Kristina Fluur Hedman och Eva Fernvall gör i Dagens Medicin 21/04 är tendentiös och grundas i bästa fall på ett rent missförstånd. Tråkigt nog drar sig inte debattörerna heller för att försåtligt försöka misstänkliggöra sina arbetskamrater läkarna, som de säger sig vilja samarbeta med, när de propagerar för Karolinautredningens förträfflighet med efterslängen-" det handlar inte om förslag som tagits fram i slutna mötesrum." Även den mindre konspiratoriskt lagde uppfattar budskapet.
Lars Isaksson , Landstingsförbundets ordförande, deklarerade på landstingsfullmäktige i Jönköping hösten 2001" Vi ska klä av läkarna deras makt". Fernvall och hennes medlemmar i Vårdförbundet har under lång tid arbetat målmedvetet och framgångsrikt efter Isakssons programförklaring genom att flytta fram sina positioner inom sjukvården. Vilka är det som formulerar sig om, och upplever sig ha "revirstrider"? Inte är det läkarna.
Frågan handlar naturligtvis inte alls om revir eller makt om man inte vill göra den till just detta. Frågan handlar om en säker och kvalitativ vård till de svenska medborgarna, från såväl ett individuellt perspektiv som ett övergripande organisatoriskt perspektiv. Vad är egentligen problemet? Jo att alla patienter som behöver tid hos läkare inte får detta idag. Orsakerna härtill är flera och komplexa och en del av dessa orsaker ligger på politiskt ideologisk och strukturell organisatorisk nivå.
Läkarkårens argument grundar sig på ambitionen att värna patienternas rätt till medicinska, kvalitativt acceptabla, initiala bedömningar. Detta upplägg ger också den mest kostnadseffektiva vården.
Fernvall, Isaksson och andra säger sig ha en identisk ambition, men förslagen till problemlösning, om och när de omsätts i praktiken, leder enbart till försämrad medicinsk kvalitet och sämre resursutnyttjande i stort. Ideologiska och fackpolitiska motiv får företräde visavi patienternas väl och ve. Är det verkligen någon som med bevarad trovärdighet kan hävda att en utbildad läkare är utbytbar mot en mindre utbildad yrkeskategori och att ett sådant byte är förenligt med bevarad kvalitet i den medicinska bedömningen?
I sitt inlägg hävdar Fernvall och Fluur Hedman att patienterna , i deras föreslagna framtida sjukvård, kommer att styra vilken kompetens som kommer att erbjudas och att den som bäst bedömer detta medicinska behov är sjuksköterskan med vidareutbildning, farmaceuten, sjukgymnasten etcetera.
Det är förvisso lätt för den oinitierade att förledas tro på påståenden om att "barfotaläkare", som vidareutbildade distriktssjuksköterskor, kan vara en dellösning på bristande läkartillgång. Men verkligheten är en annan. Varför berättar inte Fernvall eller Isaksson om de nedslående erfarenheterna från England, där idén ursprungligen hämtats, med de så kallade "Nurse Practitioners", ett system som Fernvall och hennes sympatisörer nu vill införa i Sverige?
Nu är det ju inte så att patienten med behov av sjukgymnast går till sjukgymnasten direkt, eller patienten med rent farmaceutiska eller galeniska frågor går till farmaceuten direkt, och så vidare. För att med en rimlig medicinsk säkerhet och kvalitet, avgöra vad som är medicinska behov eller inte, måste läkarutbildad personal delta i bedömningsarbetet. Alla andra upplägg av vården innebär en kompromiss av medicinsk säkerhet och kvalitét. Vill vi ha det?
Ulf Brettstam
Ulf Brettstam är biträdande
chefsöverläkare, psykiatriska
kliniken, Höglandssjukhuset Eksjö
Dagens Medicin
18/8-04
Varför inte vända särintresset ryggen? Jag menar då fokuseringen på enbart sjuksköterskor, som är det jag ser när jag läser mellan raderna i Vårdförbundets idéskrift om svensk sjukvård, skriver Meta Wiborgh i en replik till Eva Fernvall.
Kära Eva Fernvall. Du sa för snart ett år sedan i Dagens Medicin att du gärna skulle ha mig som familjeläkare, se nr 35/03. Men i ditt system kommer det väl inte finnas några sådana. Under Lars Engqvists tid som socialminister har den nationella handlingsplanen för svensk hälso- och sjukvård tagits fram. Den är en milstolpe i svensk sjukvårdspolitik. Där slås det fast att svenska medborgare borde ha samma rättigheter som andra européer - en egen familjeläkare. Planen bygger inte på tomt tyckande utan på vetenskapliga grunder. Och dessa har under de år som gått ytterligare förstärkts av flera nya studier och avhandlingar.
Trots det breda stödet som man inom forskningen finner för behovet av ett sammanhållet familjeläkarsystem fortsätter du din envisa kamp mot det som uppenbarligen är bättre vetande. Detta blir tydligt när du i Dagens Medicin nr 24/04 svarade på fråga vad Lars Engqvist lyckats med respektive misslyckats med under sin tid som socialminister. Du nämner då handlingsplanen som en framgång för Engqvist men betonar att han inte lyckats få till stånd en samsyn mellan olika professionella grupper och du tillägger: "Vi var emot fokuseringen på familjeläkare". Ja men det var och är inte patienterna! Det har visats i flera enkäter som gjorts under de senare åren.
Varför inte vända särintresset ryggen? Jag menar då fokuseringen på enbart sjuksköterskor, som är det jag ser när jag läser mellan raderna i Vårdförbundets idéskrift om svensk sjukvård . Låt oss med patienternas intresse i centrum, och med den starka evidens som finns , gemensamt kräva att pengarna används "till det som fungerar bar i vården", som du skriver i en debattartikel i 24/04. Låt oss ge svenska medborgare chansen att få en egen familjeläkare. Du skriver ju själv att det är orimligt att så mycket pengar läggs ner på en verksamhet som inte är vetenskapligt motiverad. Och låt oss se till att, för att citera mina allmänmedicinska kolleger i Norge, "ge mest till dem som har störst behov". Där är du och jag helt överens om att det behövs krafttag för att få en bättre vård för de svårt psykiskt sjuka, det märker jag nästan varje dag i mitt arbete på vårdcentralen.
När det gäller den sista punkten som du tar upp i din debattartikel: behovet av att koncentrera den högspecialiserade vården , är vi också överens. På den punkten talar både portmonän och evidensen sitt tydliga språk. Den nationella handlingsplanen kan bli verklighet. Det finns en möjlighet för alla svenskar att inom den tänkta tiden få en egen familjeläkare. Det som behövs är att Protos-gruppens förslag om ett nationellt formulerat familjeläkaruppdrag blir verklighet. Då kommer det att bli lika attraktivt att vara familjeläkare i Sverige som det är i Norge, där det inte längre är någon brist på familjeläkare.
Meta Wiborgh
Dagens Medicin nr 36
1/9-04
Vi har aldrig ifrågasatt läkarnas kompetens. En utbildad läkare har en annan kompetens än en sjuksköterska eller en undersköterska. Men likväl skulle inte vården som ges bli bra om någon av yrkesgrupperna saknades, skriver Eva Fernvall, Vårdförbundet, i en replik till läkarna Meta Wiborgh och Ulf Brettstam
Ibland känns det som en självklarhet att säga att vården borde utgå från individen, patientens behov. När Vårdförbundet ständigt upprepar att vården ska vara en gäst i patientens liv - inte tvärtom - känns det som om vi har sagt det tusen gånger. Och aldrig säger någon emot. För inte kan väl någon vilja ha ett system som innebär att en äldre kvinna ska skickas runt mellan exempelvis allmänläkare, geriatriker och sjukgymnast utan att någon försöker samordna insatserna? Inte vill väl någon fortfarande fortsätta utgå från specialister, huvudmän, organisationer och ersättningssystem i stället för att utgå från patientens situation?
Nja tvingas man medge. Någon vill nog ha ett stuprörssystem som delar upp patienterna i delar och låter dem gå från hus till hus. För varför skull det annars se ut som det gör idag och varför skulle det annars väcka så stora reaktioner när vi för fram våra idéer om hur vi vill ändra vårdens organisation?
I Vårdförbundets vårdpolitiska idé har vi försökt byta perspektiv. I stället för att utgå från revirgränser, traditioner och fördomar har vi försökt utgå från den grundläggande frågan: hur kan systemet ändras så att patientens behov styr hur vården ges? Det kan vara riskabelt att göra liknelser i vårddebatten; eftersom vårdens förutsättningar är unika. Att ta ett ansvar för människors liv och hälsa är inte jämförbart med något annat. Men försök ändå översätt vårdens sätt att fungera till andra verksamheter. Tänk exempelvis om man i andra sammanhang var tvungen att få en remiss för att få hjälp. Tror ni att det skulle vara en bra modell för att få nöjda "kunder"?
Vårdförbundet vill att patienten ska få en lots inom vården, någon som är ansvarig för just den patienten. Det kan vara en undersköterska, en sjukgymnast, sjuksköterska eller läkare, vilken kompetens som behövs avgörs av individens behov. Lotsen ska inte göra allt själv - i stället ska han eller hon se till så att ett vårdteam sätts samman som kan ge patienten hjälp med det som behövs. I Dagens Medicin nr 23/04 angrep Ulf Brettstam, läkare i Eksjö, Vårdförbundets åsikt om att vårdcentraler kan se olika ut på olika ställen - att det viktiga är att patienterna får hjälp. Ulf Brettstam för fram en inte helt ovanlig åsikt: att den som har längst utbildning är bäst på allt; oavsett inriktning, specialitet eller behov. Han skriver: "Är det verkligen någon som med bevarad trovärdighet kan hävda att en utbildad läkare är utbytbar mot en mindre utbildad yrkeskategori och att ett sådant byte är förenligt med bevarad kvalitet i den medicinska bedömningen?" Vi har aldrig ifrågasatt läkarens kompetens. En utbildad läkare har en annan kompetens än en sjuksköterska eller en undersköterska. Men likväl skulle inte vården som ges bli bra om någon av yrkesgrupperna saknades. Och även om en sjuksköterska har längre utbildning än en undersköterska innebär det inte att sjuksköterskor ska ersätta alla undersköterskor.
För att uppnå effektivitet och "kundanpassning" krävs - i vården precis som på andra håll i samhället - att rätt person gör rätt saker. Om det krävs omvårdnadskunskap så är det lämpligt med någon med sådan utbildning, krävs det medicinsk kompetens krävs en läkare. Därför räcker det inte med att man i vården bara pratar om en yrkesgrupp och försöker forma organisationen efter den. Det krävs psykologer,sjukgymnaster,undersköterskor,läkare,barnmorskor,sjuksköterskor,biomedicinska analytiker och många andra professioner. För inte kan väl Ulf Brettstam mena att läkare kan ersätta alla dessa yrkesgrupper?
Och på samma sätt är det med Meta Wiborghs "replik" i Dagens Medicin nr 34/04. Hon vill att Vårdförbundet ska "vända särintresset ryggen" och sluta "fokusera på enbart sjuksköterskor". Egentligen tror jag att mitt svar ovan räcker gott och väl, men låt mig för säkerhets skull repetera det en gång till: alla professioner behövs inom vården - men vårdens organisation bör inte byggas för att passa vissa yrkestitlar - vårdens organisation bör byggas för att passa patienten. Även om det låter självklart får vi i Vårdförbundet uppenbarligen fortsätta upprepa detta.
Eva Fernvall
Dagens Medicin
15/9
Jag undrar om Fernvall har reflekterat över vilka konsekvenser hennes ihåliga uppenbart fackpolitiska retorik i slutändan har för de patienter hon säger sig måna om, skriver Ulf Brettstam, Eksjö.
Det är med viss förvirring jag lägger ifrån mig Dagens Medicin 36/04 efter att ha läst Eva Fernvalls "replik (? )" på min artikel i DM 23/04.Såvitt jag kan se har Fernvall inte replikerat eller på annat sätt kommenterat kärnpunkterna i min kritik och problemformulering. Jag skrev bl.a. att " Frågan handlar naturligtvis inte alls om revir eller makt om man inte vill göra den till just detta. Frågan handlar om en säker och kvalitativ vård till de svenska medborgarna, från såväl ett individuellt perspektiv som ett övergripande organisatoriskt perspektiv" och att det egentliga problemet är att alla de patienter som idag behöver tid hos läkare inte får detta samt att orsakerna är flera och komplexa varav en del ligger på politiskt ideologisk och strukturellt organisatorisk nivå. Det mest aktuella och tydliga exemplet idag är ju den t.o.m. enligt Fernvalls förbund , förkastliga stopplagen.
I stället för att delta i en seriös diskussion om en framtida god vård för våra gemensamma patienter ,fortsätter hon sin konsekventa linje att måla upp läkarkåren som revistridig och självhävdande på patienternas bekostnad. Jag undrar om Fernvall har reflekterat över vilka konsekvenser hennes ihåliga uppenbart fackpolitiska retorik i slutändan har för de patienter hon säger sig måna om , när hon envist hävdar att läkarna egentligen ska ses som patienternas och sjuksköterskornas fiende? Det är inte heller en slump att undervisningen på dagens sjuksköterskeutbildning har återkommande fallexempel där bilden av läkaren och hans/hennes roll i sjukvården är densamma som den bild Fernvall målar upp i sina olika inlägg.
Fernvall instämmer dock delvis i mina synpunkter när hon menar att det mest effektiva arbetssättet är "att rätt person gör rätt saker". Det är just detta jag säger när jag protesterar mot att den mest centrala läkaruppgiften i sjukvården - att ställa medicinsk diagnos - kan lämnas över till andra utan att allvarligt kompromissa med kvalitet och säkerhet. I stället påstår Fernvall att jag angripit Vårdförbundets åsikt om att vårdcentraler kan se olika ut på olika ställen och att jag skulle hävdat att den som har längst utbildning är bäst på allt. Nej Fernvall - det är inte läkarnas kompetens Du ifrågasätter och det har jag inte heller påstått - det är läkarnas roll och ansvarsområde Du och centrala delar av ditt förbund har svårt att förlika er med.
Intressant att Fernvall tar upp termen "omvårdnadskunskap" - en term som kidnappats av SHSTF för några år sedan. I min analys är inmutningen av detta idékonstruerade område bara ytterligare ett exempel på SHSTF:s fackpolitiska långsiktiga strategi att skapa en mer tydlig identitet och ett "lyft " åt sina medlemmar. Sjuksköterskan ska idag vara en egen expert med ett eget område, hon ska forska och doktorera , sätta egna omvårdnads -"diagnoser". Innan "kidnappningen" och omdefinieringen av omvårdnadstermen till dagens avgränsade innebörd, betydde omvårdnad allt det vi gjorde med patienterna från att de kom in i vården tills de skrevs ut. I huvudsak och i praktiken - liksom i övrigt idag - utfördes den egentliga omvårdnaden av undersköterskor, skötare och sjukvårdsbiträden när de såg och ser till att patienten får ett gott omhändertagande och hjälp med basala behov som mat, hygien ett vänligt mänskligt bemötande för att nämna de mest självklara ingredienserna. Det är dessa yrkeskategorier som utgör sjukvårdens ryggrad och de viktigaste ansiktena för patienten i de dagliga mötena vid sjukhusvård, inte läkare, sjuksköterskor eller andra mer högutbildade.
Det är idag välkänt och föga kontroversiellt att säga att sjuksköterskans arbetsuppgifter till ca 70% utgörs av administrativa insatser kring dokumentation och medicinhantering samt arbetsledning utan direkt patientkontakt och att hon/han därmed till stor del är utbytbar av administrativt utbildade som t.ex. läkarsekreterare. Klart att yrkesidentiteten för sjuksköterskan blivit otydlig och inte lika självklar som den en gång var , när man faktiskt ansvarade för huvuddelen av omvårdnaden.
Fernvalls inlägg är svårbegripligt som replik då hon istället för att besvara de frågor som ställs svarar på frågor hon själv konstruerat med mitt och Meta Wiborghs ( DM 34/04 ) inlägg som inspirationskälla. Jag blir besviken men inte förvånad , när Fernvall , som haft stor betydelse för sitt förbund och sina medlemmars ojämförliga framgång i den ena avtalsrörelsen efter den andra relativt andra yrkeskategorier, istället för att seriöst debattera sjukvårdens viktiga sakfrågor, ägnar sig åt polariserande polemik från ett fackideologiskt perspektiv. Det är svårt att se hur våra patienter gagnas av dylikt käbbel.
Ulf Brettstam
Dagens Medicin
29/9
Det är inte bara nyanser som skiljer våra uppfattningar åt.Medan Ulf Brettstam sätter professionerna i förgrunden vill jag utgå från patienten och samla olika kompetenser kring patientens behov, skriver Eva Fernval, Vårdförbundet.
På ett sätt var Ulf Brettstams replik klargörande, se Dagens Medicin nr 38/04: vi är överrens om att läkarsekreterare ibland kan ta över en del av sjuksköterskornas administrativa arbetsuppgifter, vi ser inget problem i detta. I övrigt har vi olika bilder av problemen i svensk sjukvård. Medan Ulf Brettstam anser att "det egentliga problemet" är att aptienterna inte får tid hos läkaren anser jag att problemet är att många patienter inte får rätt vård, utifrån sina behov och förutsättningar.Det är inte bara nyanser som skiljer våra uppfattningar åt. Medan Ulf Brettstam sätter professionerna i förgrunden vill jag utgå från patienterna och samla olika kompetenser kring patientens behov.
Jag vet inte om det hjälper, men låt mig upprepa något av det jag skrev i mitt förra inlägg: "Vårdförbundet vill att patienten ska få en lots inom vården, någon som är ansvarig för just den patienten. Det kan vara en undersköterska,en sjukgymnast,sjuksköterska eller läkare, vilken kompetens som behövs avgörs av individens behov." Jag tror att de flesta som läste detta såg att det inte bara var yrkesgrupperna inom Vårdförbundet som nämndes - vår inriktning är att patienten ska få möta den kompetens som bäst kan möta individens behov.
Jag har aldrig ifrågasatt vare sig läkares, sjukgymnasters eller undersköterskors kompetens. I förra artikeln skrev jag: "Därför räcker det inte med att man i vården bara pratar om en yrkesgrupp och försöker foroma organisationen efter den. Det krävs psykologer, sjukgymnaster,undersköterskor, läkare, barnmorskor, sjuksköterskor, biomedicinska analytiker och många många andra professioner." Vad i denna mening hade Brettstam så svårt att förstå?
Eva Fernvall
Dagens Medicin 6/10
Fernvall undviker nogsamt och av lättförståeliga skäl, den avgörande frågan i denna "debatt" - vem är det som ska tolka och bedöma patientens behov - eller för att tala klartext - vem ska sätta diagnosen? skriver Ulf Brettstam Eksjö.
Finns det någon inom sjukvården som menar att vården ska utgå från andra behov än patientens? Jag gör det inte. Tvärtom menar jag och kanske Fernvall ,att patientens turer genom dagens sjukvårdsapparat alltför mycket styrs av sjukvårdsorganisationens behov. En organisation som i alltför hög grad styrs och regleras av ideologiska och politiska maktintressen. Fernvall är en framgångsrik och välkänd representant för ett av dessa makt och ideologiska särintressen. När jag , som varken har partibok eller fackanslutning, pläderar för högsta möjliga kvalitét och säkerhet i de medicinska bedömningar som ska ge underlag för den fortsatta färden i sjukvårdsapparaten , "läser " Fernvall " detta till att jag åsidosätter patientens behov till förmån för min egen yrkeskår!
Förstår du då Eva, att jag blir förvirrad och ledsen om än inte förvånad?
Fernvall undviker nogsamt och av lättförståeliga skäl, den avgörande frågan i denna "debatt" &endash; vem är det som ska tolka och bedöma patientens behov &endash; eller för att tala klartext &endash; vem ska sätta diagnosen? Är det så Eva , att du glömt det alla vet som arbetar i sjukvården &endash; korrekt behandling förutsätter korrekt diagnos? Att arbetet med att fastställa medicinsk diagnos kräver adekvat kunskap och kompetens, formellt och reellt ?
Är begreppet "Doctors delay" bekant. För de som inte känner till detta begrepp : Korrekt diagnos och behandling av patienten försenas vilket i värsta fall kan få fatala konsekvenser för patienten.Ibland orsakas "Doctors delay" av råd patienten får på apotek ibland av distriktssköterskor ibland av någon annan som patienten vänder sig till med frågor kring sina "behov" och symtom. I vård och utredningsarbetet behövs många olika kompetenser, det är riktigt, liksom att värdet av tvärfackliga team är obestridligt.
Det jag igen vill säga liksom jag gjorde i DM 23/04 är :
"För att med en rimlig medicinsk säkerhet och kvalitet, avgöra vad som är medicinska behov eller inte, måste läkarutbildad personal delta i bedömningsarbetet. Alla andra upplägg av vården innebär en kompromiss av medicinsk säkerhet och kvalitét. "
Ulf Brettstam
