SmT 040331

Hur kan man förstå de män som misshandlar kvinnor? Hur vanligt är detta våld? Är detta ett samhällsproblem eller ej?

Många är de frågor som formulerats i inläggen mellan moderata partikamrater och som läsare kan man inte låta bli att undra varför en engagerad och , i mina ögon modig, person som Malin Olsson , blir attackerad av partikamrater när hon slåss för en så viktig fråga. Frågorna Olsson driver borde engagera alla och är tveklöst ett betydande samhällsproblem , i Sverige och i andra länder.

Officiell statistik visar att en kvinna dödas var 10:e till var 14:e dag av närstående man i Sverige idag. Att detta bara är toppen på isberget är inte svårt räkna ut. Olssons uttalande vilar inte på löst tyckande som Bo Arencrantz hävdar i SmT den 12/3.

"Slagen kvinna" undersökningen ger ett hum om omfattningen på problemet "mäns våld mot kvinnor". Tolkningen av siffrorna ska likväl göras med viss försiktighet , som alltid . Frågorna i undersökningen om våld , lägger ribban lågt just för att få en uppfattning om problemets utbredning.

Problemet är såväl ett samhällsproblem som ett,för de berörda, individuellt problem . Som fackman möter jag både förövare och de misshandlade och för att lösa samhällsproblemet behöver man förstå de individuella mekanismerna bakom våldet och hur man kan åtgärda dem. Förövaren är , med få undantag , män. Mannen , liksom kvinnan ,har ett självklart ansvar för sina handlingar , såvitt inte det föreligger en allvarlig psykisk sjukdom där vederbörande inte kan hållas ansvarig för sina handlingar. Dessa fall är dock få men ändå de som får mest medial uppmärksamhet. Den allmänna bilden av problemet blir därför snedvriden och grovt förenklad.

Naturligtvis har Olsson och andra rätt när de säger att samhället är mansstyrt , att männen medvetet och omedvetet undertrycker kvinnorna , i arbetslivet och i hemmet. Vad få säger offentligt är, att trots den orättvisa maktfördelningen är det kvinnan och inte mannen som är det "starka" könet. Det finns egentligen bara ett område där mannen är överlägsen kvinnan och det är på kortvariga fysiska prestationer. I medicinens värld är det gammal välkänd kunskap att pojkar är skörare och känsligare än flickor , drabbas oftare och lättare av sjukdom etcetera.

Vad kan då sägas om de misshandlande männen? De flesta har det gemensamt att de har ett stort kontrollbehov som yttrar sig bl.a. som oresonlig svartsjuka som ofta övergår till allvarliga kränkningar och slutligen misshandel av "sina" kvinnor. Samtidigt alkohol eller drogmissbruk är inte ovanligt men inte en ursäkt eller förklaring till deras beteende. Dessa män känner ett hot från kvinnan , ett hot om att bli övergiven, lämnad och sviken. Upplevelsen av detta "hot" , har inledningsvis , i regel , ingen verklighetsförankring i den relation de lever i , utan det handlar om ett "inre" hot. Detta "hot" har , enligt min och andra fackunnigas kunskap och erfarenhet, sina rötter i tidigare upplevelser av svek , att bli övergiven och "kärleksförluster" som vid olika typer av mer eller mindre traumatiska separationer. Detta fritar inte männen som slår från ansvar , men om vi vill komma tillrätta med problemet behöver vi förstå mekanismerna bakom. Dessa män känner , korrekt så , att de är underlägsna kvinnan och hävdar sig på det enda sätt de kan , med, hot ,agression och till slut med knytnävarna.

Alltför liten förståelse ,kunskap och uppmärksamhet finns också för de utsatta kvinnorna och barnens situation , för brottsoffer i vårt samhälle och historiskt har vi nog haft alltför mycket "förståelse" för förövarna än för "offren" . Den kunskap som har funnits har inte lett till några genomgripande förändringar eller reformer värt namnet.

Min bestämda uppfattning är , att så länge vi inte bygger ett samhälle först och främst från ett barnperspektiv , där barnens bästa sätts i främsta rummet , kommer detta och andra relaterade problem att bli olösta. Varje gång vi människor, av ideologiska eller andra skäl , väljer att bortse från kunskap som är i grunden given och alla känner till, får vi betala ett pris , förr eller senare. Vad pratar jag om? Jo att de som bäst kan vårda och fostra barnen är deras föräldrar. Att värna om kärnfamiljen borde därför vara en självklarhet för varje klok beslutsfattare i stället för så som nu sker, av politiskt korrekthet och ideologiska motiv , arbeta för kärnfamiljens upplösning och naturliga sammansättning. Det är barnen idag och det framtida samhället som får betala priset för dessa politiska, ideologiska stolligheter , där värnandet av den egna maktpositionen är viktigare än samhällsbyggandet.

Ulf Brettstam ,Psykiater

SmT 040403

I vissa debattfrågor får man noga överväga om man ska tiga still och därmed svälja våldsamma överdrifter eller om man ska våga gå in i debatten och därmed tveklöst få stryk.Ty ifrågasättandet av de ståndpunkter som en "tyckarelit" hävdar,oftast uppbackade av media, renderar ofelbart en förvisning till skamvrån.

Tyvärr är jag dum nog att utsätta mig för denna kanonad av fördömande och tillrättavisanden, men kan likväl inte stillatigande se på hur agendan helt bestäms av denna grupp som gör anspråk på någon form av åsiktsmonopol. Ovanstående kan exemplifieras genom nu pågående diskussion vad gäller mäns våld mot kvinnor.

Ulf Brettstam, psykiater, ifrågasätter mitt handlande och mina synpunkter i en debattartikel i onsdags den 31 mars. - Ulf , jag kan bara ha en from förhoppning att du lyssnar på dina patienter mer uppmärksamt än vad du läst mina insändare.

Om du bemödar dig att ånyo ta del av mina synpunkter torde det framgå att jag tar klart avstånd från våld i allmänhet och kvinnovåld i synnerhet. Jag betraktar tveklöst kvinnovåld som ett samhällsproblem. Jag har inte heller gett uttryck för någon förståelse för män som faktiskt misshandlar kvinnor.

Vad jag däremot dristat mig till att ifrågasätta är den framförda "sanningen" att hälften av oss män är våldsverkare och hälften av kvinnorna misshandelsoffer. Tycker mig faktiskt delvlis få stöd för mitt ifrågasättande genom ditt debattinlägg där du själv skriver att "Slagen kvinna - undersökningen" ger ett hum om omfattningen av problemet.

Du skriver vidare att tolkningen av siffrorna ska göras med en viss försiktighet. Att frågorna i undersökningen lägger ribban lågt och så vidare.

Min uppfattning är kort och gott, kvinnovåld utgör ett stort samhällsproblem, men att vi män är inte våldsverkare och kvinnomisshandlare i den mycket höga omfattning som till exempel kvinnojourerna hävdar.

Avslutningsvis en fråga till Ulf Brettstam.

Vad har egentligen min och Malin Olssons politiska hemvist att göra med sakfrågan? Att vi är verksamma inom samma parti gör väl inte att jag kan ska beläggas med munkavle

Bo Arencrantz, Nässjö

Nu får ni skärpa er "gubbar"!!

Som en kollega sa i sjukhusmatsalen i veckan - " Jag tror inte på feminismen men väl på humanismen". Väl talat!  Alla dessa ord och termer som markerar distans, försvårar dialogen och grumlar sakfrågorna. Varför inte rättvisa och humanism i stället för jämställdhet och feminism? Rättvisa löner , rättvis behandling i ett humanistiskt samhälle , är nog utfästelser de flesta kan ansluta sig till. Tråkigt för de som hävdar att könet är en social konstruktion , är det faktum att man inte lyckats få män att föda barn.

Ett missförstånd kring definitionen av vad som är "våld" har tydligen drabbat Bo Arencrantz med flera som , av deras protester att döma , sannolikt enbart tänker på mäns fysiska våld. I så fall blir deras protester logiska och rimliga. Men vålds- och misshandelsbegreppet innefattar också det psykiska våldet. Övergrepp innefattar allt i från när någon kränker en annans rätt till självbestämmande, till grova fysiska och sexuella övergrepp. Ett lindrigt, men otvetydigt övergrepp kan vara, en förälders ömma och kärleksfulla kramar och pussar på en motsträvig ettåring som spjärnar emot och vänder bort huvudet - gästande faster eller mosters "kärvänliga" nyp i kinden på småbarnen som inte kommer undan, för att nämna några vardagliga exempel. I grunden allvarliga kränkningar av barnet som individ , som de flesta av oss inte ser som kränkningar.

Skadorna efter det fysiska våldet , om vi inte dör av det , läker i regel. Det psykiska våldets konsekvenser är betydligt allvarligare och har mycket svårare att läka. Alltför ofta krävs långvarig professionell hjälp och behandling.

De "gubbar" som jag syftar på i rubriken , är de vanliga svenska familjefäderna , särskilt de nyblivna papporna , som efter sina "pappadagar" hastar tillbaka till jobbet och lämnar en utmattad , nybliven mamma hemma med städning, diskning, matlagning, inköp, amning och kanske med flera barn i olika åldrar. Hur svårt är det att begripa , att er huvuduppgift för familjen, barnen och era kvinnor, inte finns på den ordinarie arbetsplatsen , utan i hemmet , där Ni ska serva mamman med just hushållsgöromål och andra praktiska ting så hon kan ägna sig åt familjens nyaste medlem i lugn och ro. Den första tiden i människans liv är avgörande för fortsättningen. Här grundläggs trygghet, anknytning, social förmåga och självbild.

Ni skulle skämmas "gubbar" varje gång en nybliven mamma kommer till mig eller mina kolleger för att bli sjukskrivna för att ni inte "kan" ta ledigt från jobbet. Ni som inte tar ert ansvar som riktiga män i dessa situationer, ni sviker era barn, er familj,era kvinnor och framförallt er själv. Detta kan också, i vid mening, kallas misshandel. Jag skäms för er!

Slutligen ,Bo Arencrantz, så är det självklart positivt och utvecklande med en fri debatt utan "partipiska" men ska man som folkvald representant för sitt parti ha någon trovärdighet i folks ögon, särskilt i viktiga sakfrågor, och kunna genomföra en praktisk politik , får man enas och kompromissa , inte bara inom sitt eget parti utan också med andra. Jag undrar om det inte är bättre att föra en tuff trovärdig oppositionspolitik , i stället för att käbbla inom partiet?

Ulf Brettstam ,Psykiater