Åter till den ideologiska skyttegraven Jag instämmer i Cullbergs analys vad gäller psykiatrins utvecklingspotential (Läkartidningen 39/2006, sidorna 2885- 6). Mycket arbete ligger framför oss när det gäller insatser, bemötande, behandling och rehabilitering av våra patienter. I frågan om behovet av en ny vårdform, »öppen vård med särskilda villkor«, har jag och sannolikt många kliniskt verksamma och erfarna kolleger en till Cullberg och patientföreningen RSMH motsatt uppfattning. Jag reagerar också starkt på Cullbergs insinuanta och ytliga antydningar om att motiven bakom Miltongruppens förslag skulle vara huvudsakligen pekuniära och påhejade av bakåtsträvande omoderna, nära pensionsavgången, repressiva, okunniga kolleger inom psykiatrin, som dessutom enligt Cullberg avsiktligen överbehandlar sina patienter av rena bekvämlighetsskäl. Att Cullberg är en ideologiskt »rättroende« förkämpe av herkuliska mått är välkänt bland erfarna psykiatrer sedan 70- talet när han stod på barrikaderna för att jämna mentalsjukhusen med mar- ken. Att det vid den tiden inte fanns en uppbyggd öppenvård att möta de tusentals »kroniska«, institutionaliserade patienter som närmast helt övergavs till ett liv i »frihet« ute i samhället med kanske ett hembesök varannan vecka för utdelning av medicindosett , bekymrade inte Cullberg och hans stridskamrater. Många, sannolikt tusentals, är de patienter som dött i förtid ensamma i egen lägenhet efter denna ideologiska pyrrhusseger. Jag har aldrig hört Cullberg eller någon annan ta på sig ett moraliskt ansvar för dessa »tvångsutskrivningar«. Att det från etiskt analytisk och rent human synpunkt välmotiverade förslaget från Miltongruppen om laglig möjlighet att »tvångsmedicinera« den lilla grupp psykospatienter som helt saknar sjukdomsinsikt och behandlingsmotivation, skulle få upp Cullberg på barrikaderna igen är inte särskilt förvånande. Förvånande är dock att Cullberg inte kan lagen om psykiatrisk tvångsvård! Det finns ingen tidsgräns i lagen för LPT- permission. Däremot finns prejudicerande domslut från Regeringsrätten som kan tolkas så att en bortre tidsgräns för LPT-permission kan gå vid ett år och att praxis vid länsrätter följer detta med vissa undantag. Cullberg och möjligen Socialstyrelsen formulerar sig så att »lagen kringgås« i dessa undantagsfall, underförstått att verkligheten och den kliniska vardagen ska anpassas till »kartan« – lagen, och inte som brukligt är att kartan ska anpassas till verkligheten. Förvånande är också Cullbergs antingen totala okunnighet eller medvetna förnekande av den schizofrena undergrupp av patienter som aldrig får, har fått eller kommer att få tillräcklig sjukdomsinsikt för att bli förmögna att självmant tacka ja till nödvändig antipsykotisk medici- nering. Att som Cullberg argumentera för att med en idealt fungerande vård, rehabilitering och bemötande kommer denna subpopulation psykospatienter att vara ett minne blott, återstår de facto att bevisa, vetenskapligt och erfarenhetsmässigt. Det är svårt, efter genomläsning av Cullbergs och Forséns inlägg, att komma till annan slutsats än den att Cullberg åter har förblindats av sin ideologiska principfasthet till men för den rationella analysen av problemställningen och därmed till men för de patienter som han, jag och andra psykiatrer är satta att sköta. Att varje återinsjuknande för dessa patienter ytterligare försvårar, försämrar och försenar återtagande av funktionsnivå, rehabilitering och global hälsa, samt ytterligare cementerar dysfunktion i aktuella CNS-system och erfarenhetsmässigt leder till behov av högre neuroleptikadoser, väljer Cullberg att helt förtiga eller förbise. Anmärkningsvärt, tycker jag, som trots allt väntat mig ett mer balanserat, sakligt och underbyggt inlägg från en professor i psykiatri. De synpunkter och reflektioner jag här framför är mina egna personliga. Ulf Brettstam biträdande chefsöverläkare, utbildnings- och handledningsansvarig, psykiatriska kliniken, Höglandssjukhuset, Eksjö Ulf.Brettstam@lj.se 


Åter till den ideologiska skyttegraven



Jag instämmer i Cullbergs analys vad gäller psykiatrins utvecklingspotential (Läkartidningen 39/2006, sidorna 2885- 6). Mycket arbete ligger framför oss när det gäller insatser,  bemötande, behandling och rehabilitering av våra patienter.  I frågan om behovet av en ny vårdform,  »öppen vård med särskilda villkor«,  har jag och sannolikt många kliniskt verksamma och erfarna kolleger en till Cullberg och patientföreningen RSMH motsatt uppfattning. 


Jag reagerar också starkt på Cullbergs insinuanta och ytliga antydningar om att motiven bakom Miltongruppens förslag skulle vara huvudsakligen pekuniära och påhejade av bakåtsträvande omoderna,  nära pensionsavgången,  repressiva,  okunniga kolleger inom psykiatrin,  som dessutom enligt Cullberg avsiktligen överbehandlar sina patienter av rena bekvämlighetsskäl.

Att Cullberg är en ideologiskt »rättroende« förkämpe av herkuliska mått är välkänt bland erfarna psykiatrer sedan 70- talet när han stod på barrikaderna för att jämna mentalsjukhusen med mar- ken. Att det vid den tiden inte fanns en uppbyggd öppenvård att möta de tusentals  »kroniska«, institutionaliserade patienter som närmast helt övergavs till ett liv i  »frihet«  ute i samhället med kanske ett hembesök varannan vecka för utdelning av medicindosett ,  bekymrade inte Cullberg och hans stridskamrater.  Många, sannolikt tusentals,  är de patienter som dött i förtid ensamma i egen lägenhet efter denna ideologiska pyrrhusseger.  Jag har aldrig hört Cullberg eller någon annan ta på sig ett moraliskt ansvar för dessa »tvångsutskrivningar«.


Att det från etiskt analytisk och rent human synpunkt välmotiverade förslaget från Miltongruppen om laglig möjlighet att  »tvångsmedicinera«  den lilla grupp psykospatienter som helt saknar sjukdomsinsikt och behandlingsmotivation,  skulle få upp Cullberg på barrikaderna igen är inte särskilt förvånande.  Förvånande är dock att Cullberg inte kan lagen om psykiatrisk tvångsvård!  Det finns ingen tidsgräns i lagen för LPT- permission.  Däremot finns prejudicerande domslut från Regeringsrätten som kan tolkas så att en bortre tidsgräns för LPT-permission kan gå vid ett år och att praxis vid länsrätter följer detta med vissa undantag.


Cullberg och möjligen Socialstyrelsen formulerar sig så att  »lagen kringgås«  i dessa undantagsfall, underförstått att verkligheten och den kliniska vardagen ska anpassas till  »kartan« – lagen, och inte som brukligt är att kartan ska anpassas till verkligheten.

Förvånande är också Cullbergs antingen totala okunnighet eller medvetna förnekande av den schizofrena undergrupp av patienter som aldrig får,  har fått eller kommer att få tillräcklig sjukdomsinsikt för att bli förmögna att självmant tacka ja till nödvändig antipsykotisk medici-

nering.  Att som Cullberg argumentera för att med en idealt fungerande vård,  rehabilitering och bemötande kommer denna subpopulation psykospatienter att vara ett minne blott,  återstår de facto att bevisa,  vetenskapligt och erfarenhetsmässigt.


Det är svårt, efter genomläsning av Cullbergs och Forséns inlägg,  att komma till annan slutsats än den att Cullberg åter har förblindats av sin ideologiska principfasthet till men för den rationella analysen av problemställningen och därmed till men för de patienter som han,  jag och andra psykiatrer är satta att sköta.

Att varje återinsjuknande för dessa patienter ytterligare försvårar, försämrar och försenar återtagande av funktionsnivå,  rehabilitering och global hälsa,  samt ytterligare cementerar dysfunktion i aktuella CNS-system och erfarenhetsmässigt leder till behov av högre neuroleptikadoser,  väljer Cullberg att helt förtiga eller förbise.  Anmärkningsvärt, tycker jag,  som trots allt väntat mig ett mer balanserat,  sakligt och underbyggt inlägg från en professor i psykiatri.

De synpunkter och reflektioner jag här framför är mina egna personliga.


Ulf Brettstam

biträdande chefsöverläkare, utbildnings- och handledningsansvarig, psykiatriska kliniken, Höglandssjukhuset, Eksjö Ulf.Brettstam@lj.se







Cullbergdebatten.html