Det görs alldeles för få omhändertaganden av barn
Replik på debattinlägg "Ett grundläggande systemfel" infört torsdagen den 9 januari -03.
Inledningsvis frågar jag mig om Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter har några kopplingar till Kommittén för Mänskliga Rättigheter? Kanske arikelförfattern Ruby Harrold-Claesson kan svara på detta? Skulle en koppling föreligga måste läsarna informeras om att den så kallade Kommittén för mänskliga rättigheter är scientologkyrkans globala organisation för att demonisera psykiatrin, som i sin tur är ett självklart allvarligt hot mot dylika charlataner och bluffmakare vars huvudintresse är makt och pengar!
Personligen beundrar jag alla individer som med stort civilkurage och engagemang slåss för våra mänskliga rättigheter där dessa är i fara. Artikelförfattaren R H-C har delvis fog för sin kritik mot handläggningen av socialförvaltningarnas barnomhändertagande i vissa enskilda fall, men att generalisera dessa fall till att bli "Ett grundläggande systemfel" är inte bara ett oseriöst påstående, det vittnar om antingen en grundläggande okunskap om faktiska förhållande eller finns hos författaren en avsikt att medvetet vilseföra.
Artikelförfattarens utfall visar inte heller prov på mycket av medkänsla för alla utsatta barn som far illa på grund av sina föräldrar i vårt land. En utomordentligt okritisk och naiv hållning uppvisas också till Janne Josefssons reportage i "Uppdrag Granskning". R H-C målar världen i vitt och svart och förenklar problematiken till enfaldens gräns. Sakligt korrekt är, att oacceptabelt stora variationer förekommer avseende kvaliteten i det lagstadgade utredningsarbete olika kommuner och socialförvaltningar gör inför eventuella tvångsomhändertagande av barn. Detta är också något Socialstyrelsen funnit och påtalat vid en granskning.
Vad som också är korrekt är att enskilda juridiska ombud (av pekuniärt egenintresse?) inte bara försöker dra ut målen målen så långt möjligt i tid, utan faktiskt helt negligerar de berörda barnens rättigheter och, som alltid är frågan vid tvångsomhändertagande, barnens skyddsbehov. Slutligen menar jag att ett beslut om omhändertagande av barn aldrig borde få avgöras av slumpen som idag faktiskt kan bli fallet, när det kan vara avgörande vilken person som har huvudansvaret för en utredning!
Undertecknad påstår att: Det görs alldeles för få utredningar, ingripande och tvångsomhändertagande rörande barn som far illa i vårt land! Orsakerna är flera men en huvudorsak är att de flesta fall aldrig ens kommer till myndigheternas kännedom. Enligt min erfarenhet drar sig socialförvaltningar alltför ofta också för att göra mer handgripliga insatser i behövande familjer, man "orkar inte" se allvaret i problematiken, gör "bedömningar" om förvaltningsdomstolens eventuella "negativa" domslut i sina ärenden och slutligen brottas man med en krympande ekonomi.
Det borde vara en självklarhet för alla som påstår sig värna om mänskliga rättigheter att barnens rätt att slippa bli fysiskt och psykiskt misshandlade, försummade, kränkta och nonchalerade alltid har företräde i förhållande till alla vuxnas olika krav, inklusive barnens föräldrar.
Ulf Brettstam
specialist i barn-och ungdomspsykiatri
specialist i allmänpsykiatri
