Förföljelsen av psykiatrin – nya påhopp Återigen en kritisk debattartikel om psykiatri i DN (under augusti) baserad på en Socialstyrelseutredning och författad av icke-psykiatrer. Milton- pengarna når inte de psykiatriska patienterna (underförstått »bortslarvade«). Om förtrogenhetskunskap är viktigt inom något område måste det vara psykiatri. Likt forna tiders upptäcktsresande studerar sociologer, jurister och blivande urologer psykiatrin iförda mentala khakikortbyxor, hängslen och tropikhjälm, med självklar utgångspunkt i vår primitivitet och den egna herrefolkstillhörigheten. Utgångspunkterna är retoriska, inte vetenskapliga, och vi lever i den bästa av världar där de svaga är goda och de välutbildade onda (vilket giftmördaren C J L Almqvist beklagade). Sveriges farligaste jobb är mentalskötarens, men enligt SoS »finns det inga farliga människor, bara farliga möten«. Ansvaret för våldet i sådana »möten« läggs därmed på professionen, för »det ingår i jobbet att kunna undvika våld«. Ett annat exempel på hur illa man vill oss på SoS är att man räknade grovt fel när man utvärderade rättspsykiatrins vårdresultat för några år sedan, varpå man skrev en hårresande debattartikel i DN om vår inkompetens. Någon rättelse infördes aldrig, de som skrev artikeln har fått ännu finare titlar, och SoS har inte kompletterat medarbetarstaben med någon kompetent person för att undvika framtida misstag av samma slag. Återigen en kollega (Werkö) som på framträdande debattplats i LT tycker att psykiatri är intressant (»lyskraft«), men skyller psykiatrins aktuella situation på att de akademiska företrädarna inte visat ledarskap. Jag och många av mina kolleger har försökt men inte lyckats – ett massivt motstånd från politiker och vårdgrannar (främst socionomer) i kölvattnet av den antipsykiatriska vänstervågen/68-rörelsen, patientföreningar som tycker ännu mer illa om oss, förakt för den medicinska kunskapstradition inom vilken vi verkar (åtskilliga läkemedelsfria psykosavdelningar har inrättats på initiativ av själfulla politiker – vem har hört talas om skalpellfria operationsavdelningar?), inget solidariskt stöd från somatikerna. I samma nummer av LT beskrivs »utvecklingen« av den medicinska undervisningen i Lund som en framgångssaga med mycket turbulens under resans gång. Min uppfattning är att de läkare som nu får sin utbildning i Lund inte ges förutsättningar att hantera psykiatriska patienter och inte kommer att kunna utveckla en sådan förmåga under den fortsatta utbildningen. Det har jag och andra representanter för psykiatrin i Lund framfört och givit goda skäl för – utan att bli hörda. Resultatet: nyrekryteringen blir ännu svårare till vår bristdisciplin. Socialstyrelsen har till slut, efter år av förnekande, insett att vi har en svår psykiaterbrist i Sverige – sedan en kollega genom fritidsarbete visat att så är fallet och fått detta publicerat i Sjukhusläkarens psykiatrinummer. Sedan länge återbesätts inte kliniska professurer i psykiatri – det finns inte personer som motsvarar kompetenskraven. I Lund utannonserades ett lektorat i psykiatri – ingen av de sökande kunde acceptera de villkor för undervisningen och för de övriga delarna av tjänstgöringen som fakulteten erbjöd. Klockan har passerat midnatt. Utsädet är uppätet. Vi kommer inte att kunna återställa svensk psykiatri till en rimlig professionell nivå utan hjälp utifrån. Om man vill ha nya kliniska professorer i psykiatri i Sverige kommer de att prata engelska – de kommer inte att kunna ha egna patienter och förstå svensk sjukvård inifrån. Leveranstiden från inledda doktorandstudier till professorskompetens i ett kliniskt ämne är sällan mindre än 15 år. Så framåt 2025 kan vi börja besätta professurerna med svensktalande, om vi rekryterar utländska professorer omgående. Det kommer vi givetvis inte att göra. Vem som bär ansvar för all denna idioti? Inte är det de pensionerade fakultetsprofessorerna i psykiatri. Sten Levander professor emeritus, allmänpsykiatri (Sverige) och rättspsykiatri (Norge), numera Sjöbo vid en kvarndamm apt.programs@telia.com 


Förföljelsen av psykiatrin – nya påhopp


Återigen en kritisk debattartikel om psykiatri i DN (under augusti) baserad på en

Socialstyrelseutredning och författad av icke-psykiatrer. Milton- pengarna når inte de psykiatriska patienterna (underförstått »bortslarvade«). Om förtrogenhetskunskap är viktigt inom något område måste det vara psykiatri.


Likt forna tiders upptäcktsresande studerar sociologer, jurister och blivande urologer psykiatrin iförda mentala khakikortbyxor, hängslen och tropikhjälm, med självklar utgångspunkt i vår primitivitet och den egna herrefolkstillhörigheten. Utgångspunkterna är retoriska, inte

vetenskapliga, och vi lever i den bästa av världar där de svaga är goda och de välutbildade onda (vilket giftmördaren C J L Almqvist beklagade).


Sveriges farligaste jobb är mentalskötarens, men enligt SoS »finns det inga farliga människor, bara farliga möten«. Ansvaret för våldet i sådana »möten« läggs därmed på professionen, för »det ingår i jobbet att kunna undvika våld«. Ett annat exempel på hur illa man vill oss på SoS är att man räknade grovt fel när man utvärderade rättspsykiatrins vårdresultat för några år sedan, varpå man skrev en hårresande debattartikel i DN om vår inkompetens. Någon rättelse infördes aldrig, de som skrev artikeln har fått ännu finare titlar, och SoS har inte kompletterat medarbetarstaben med någon kompetent person för att undvika framtida misstag av samma slag.


Återigen en kollega (Werkö) som på framträdande debattplats i LT tycker att psykiatri är intressant (»lyskraft«), men skyller psykiatrins aktuella situation på att de akademiska företrädarna inte visat ledarskap. Jag och många av mina kolleger har försökt men inte lyckats – ett massivt motstånd från politiker och vårdgrannar (främst socionomer) i kölvattnet av den antipsykiatriska vänstervågen/68-rörelsen, patientföreningar som tycker ännu mer illa om oss, förakt för den medicinska kunskapstradition inom vilken vi verkar (åtskilliga läkemedelsfria psykosavdelningar har inrättats på initiativ av själfulla politiker – vem har hört talas om skalpellfria

operationsavdelningar?), inget solidariskt stöd från somatikerna.


I samma nummer av LT beskrivs »utvecklingen« av den medicinska undervisningen i Lund som en framgångssaga med mycket turbulens under resans gång. Min uppfattning är att de läkare som nu får sin utbildning i Lund inte ges förutsättningar att hantera psykiatriska patienter och inte kommer att kunna utveckla en sådan förmåga under den fortsatta utbildningen. Det har jag och andra representanter för psykiatrin i Lund framfört och givit goda skäl för – utan att bli hörda. Resultatet: nyrekryteringen blir ännu svårare till vår bristdisciplin.


Socialstyrelsen har till slut, efter år av förnekande, insett att vi har en svår psykiaterbrist i Sverige – sedan en kollega genom fritidsarbete visat att så är fallet och fått detta publicerat i Sjukhusläkarens psykiatrinummer. Sedan länge återbesätts inte kliniska professurer i

psykiatri – det finns inte personer som motsvarar kompetenskraven. I Lund utannonserades ett lektorat i psykiatri – ingen av de sökande kunde acceptera de villkor för undervisningen och för de övriga delarna av tjänstgöringen som fakulteten erbjöd. Klockan har passerat midnatt. Utsädet är uppätet. Vi kommer inte att kunna återställa svensk psykiatri till en rimlig professionell nivå utan hjälp utifrån. Om man vill ha nya kliniska professorer i psykiatri i Sverige kommer de att prata engelska – de kommer inte att kunna ha egna patienter och förstå svensk sjukvård inifrån.

Leveranstiden från inledda doktorandstudier till professorskompetens i ett kliniskt ämne är sällan mindre än 15 år. Så framåt 2025 kan vi börja besätta professurerna med svensktalande, om vi rekryterar utländska professorer omgående. Det kommer vi givetvis inte att göra.

Vem som bär ansvar för all denna idioti? Inte är det de pensionerade fakultetsprofessorerna i psykiatri.



Sten Levander

professor emeritus, allmänpsykiatri (Sverige) och rättspsykiatri (Norge), numera Sjöbo vid en kvarndamm apt.programs@telia.com




Cullbergdebatten.html