Synen på yrkesrollerna måste förändras
Människor lever allt längre. Det gäller i världen, det gäller i Sverige och det gäller inte minst i Jönköpings län som ligger på fjärde plats i landet i fråga om medllivslängd. Den medicinska utvecklingen ger också nya möjligheter att behandla komplicerade och allvarliga sjukdomar också i mycket hög ålder. Denna i grunden glädjande utveckling innebär en rejäl utmaning för hälso och sjukvården. Vi kan och vill ge avancerad vård till patienter som är mycket gamla, men hur ska resurserna räcka till? Hur garanterar vi rättvisa i vården? Kan vi uprätthålla allmänhetens förtroende? Hur ger vi vårdpersonalen möjlighet att göra ett bra jobb och samtidigt ha goda arbetsförhållanden?
Det här är frågor som inte besvaras eller löses i en handvändning, de kräver att alla inblandade hjälps åt och en öppen diskussion är en god början. Detta är bakgrunden till en diskussion som jag tog upp i landstingsfullmäktige för en tid sedan. Debatten har sedan fortsatt, bland annat genom inlägg på denna sida av Ulf Brettstam respektive Irene Herrstedt och Joakim Edvinsson. Jag är visserligen helt övertygad om att man på många håll kan nå bättre resultat med de resurser man redan har. Samtidigt är resursbristen ett problem för sjukvården.
Det är ett faktum att sjukvården tvingades genomföra oerhört kraftfulla sparåtgärder och effektiviseringar under 1990-talet. Sjukvården klarade trots detta konststycket att operera fler och allt äldre patienter. Men saken är klar, mycket har skett till priset av hårdare arbetsförhållanden. I längden är inte detta möjligt och jag har därför kraftfullt agerat för ökade resurser till sjukvården. Ett svar på detta är de 3,75 miljarder kronor i ökade statsbidrag som regering och riksdag skjutit till. Min uppfattning är att sjukvården behöver en större andel av våra gemensamma resurser och kommer att arbeta för det. Allting handlar dock inte om pengar. Brist på personal är redan ett faktum och i framtiden kommer svårigheterna att öka. När 40-talistgenerationen går i pension förändras samhällets förutsättningar i stort. Det räcker inte med att "vara en bra arbetsgivare"- ungdomarna är helt enkelt för få när både industri, servicebranscher och offentlig sektor behöver fylla luckorna. Vi blir tvungna att tänka i nya banor. Finns det uppgifter som inte behöver skötas på det gamla vanliga sättet av offentliga sektorn? Kan de nya stora - och friska pensionärsgrupperna engageras i ideellt arbete bland barn och äldre? Hur förändrar vi arbetslivet så att människor orkar och har lust att arbeta längre? Stora frågor men lyckligtvis är inte alla frågeställningar så omvälvande som dessa. det finns också sådant som vi som är verksamma inom hälso-och sjukvården kan ta itu med omedelbart.
Jag är övertygad om att synen på yrkesroller och ansvarsområden måste förändras i grunden. I samhället pågår en genomgripande förändring av värderingar. För människor är inte längre grupptillhörigheten en utgångspunkt, man vill bli sedd som individ. Detta syns i kraven på starkare ställning och rättigheter för patienten. Det märks också i arbetslivet. Många frustrerade läkare, sjuksköterskor, sjukgymnaster, undersköterskor och administratörer som jag mött vittnar om samma sak. Deras kunskap och erfarenhet tas inte tillvara. De är fångna av stelbenta föreskrifter, tyngande hierarkier, fördomar och revirgränser. Vi måste våga tala om detta öppet.
En gynekolog som utbildats på 60-talet har rätt att skriva ut psykofarmaka utan att fördjupa sig i detta område. Samtidigt motsätter sig en del läkare att erfarna och särskilt utbildade disstriktssköterskor har fått rätt att förnya patienters recept på några uppräknade mediciner. Är det verkligen rätt strid? Man måste erkänna att kompetensen förändras under yrkeslivet, att legitimation och yrkestitel inte är allt. Det är nödvändigt att se till kunnandet hos varje enskild medlem i arbetslaget och lägga upp arbetet utifrån detta. Det kräver förändringar och leder naturligtvis till att man löser sina uppgifter på olika sätt på olika mottagningar och vårdavdelningar. Den typen av mångfald är enligt min uppfattning den viktigaste när vården ska utvecklas.
Det är inte lätt att ändra arbetssätten och synen på varandras yrken i vården, men det måste gå. De anställda och deras organisationer har ett stort ansvar. Vi politiker har som arbetsgivare också en uppgift och det är åtminstone min ambiton att bidra till en konstruktiv diskussion om yrkesroller, ansvar, befogenheter och arbetsvillkor.
Att hantera denna diskussion i termer strid om makten är olyckligt. När vården förändras så att patienterna får mer att säga till om sin egen vård, när läkaren får större möjligheter att fokusera på sina medicinska huvuduppgifter, när sjuksköterskor och andra får använda hela sin kunskap, när arbetslagen slipper onödiga centrala direktiv - då ökar ju makten för alla. Man kan istället se det som en fråga om frihet. Frihet och möjlighet att bidra med sina kunskaper, erfarenheter och sin person. Att äntligen få delta fullt ut i att ge varje enskild patient bästa möjliga vård.
LARS ISAKSSON
