Det kom ett mail från USA, från en Anders Bergqvist. Han ville ta del av mitt inlägg i SmT och undrade om jag kunde skicka detta till honom då han inte hade SmT där. Han hade på något sätt kunnat läsa NKMR:s artikel. Herr Bergqvist och jag diskuterade omhändertagandefrågan i diverse mail, tills han "inte hade tid längre". I vår maildiskussion sammanföll detta med att han avslöjades med alltför ytliga kunskaper i sakfrågorna. Icke desto mindre tycker jag att han ställer flera relevanta frågor och hans krav på bättre rättssäkerhet och kvalitet vid omhändertagande är befogade, liksom hans frågor om uppföljning och utvärdering av de barn som blivit omhändertagna. LAGEN OM TVÅNGSOMHÄNDERTAGANDE, OCH DESS TILLÄMPNING, BEHÖVER REFORMERAS Replik på Dr Brettstams debattinlägg "Det görs alldeles för få omhändertaganden av barn", infört den 15 januari 2003. I samband med debatten som uppkom efter Uppdrag Gransknings program om Oskarshamnsfallet hörde jag talas om Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter. Jag är alltså ingen representant för dem. Jag måste ändå säga att jag håller med om de åsikter som de presenterar. Jag tror vi alla är överens om att frågan om tvångsomhändertagande av barn är en oerhört känslig och viktig fråga. Det berörde mig djupt när jag förstod att detta fortfarande förekommer med en relativt stor frekvens i Sverige. Oavsett vilka former som används för att vårda barnen i vårt samhälle så är det väl oerhört viktigt att dessa metoder och former kan ifrågasättas och ändras om det skulle vara nödvändigt? Det är väl oerhört viktig att följa upp resultaten av ingripanden för att försäkra sig om att de har uppnått önskat resultat? Det är ansvarslöst av Dr Brettstam att verka för ett kategoriskt ökande av antalet tvångsomhändertagande utan att ha entydiga bevis på deras förtjänster för barnen och för samhället i stort. Hela ämnet är mycket känslomässigt laddat. Det handlar ju trots allt om människors liv. Jag kan inte tänka mig någon annan relation så starkt kopplad som unga barns koppling till sina biologiska föräldrar. Frågan involverar människor passionerat. Påtvingade bortföranden eller en uppväxt under svåra förhållanden gör att man lätt känner sig hotad av förespråkare av den motsatta åsikten. Utsatta barn och familjer lever under mycket reella versioner av dessa hot. Tvångsomhändertaganden innebär en mycket stark inverkan på människors liv. När familjens förespråkare vill försvara sig mot en mäktig och i många aspekter anonym myndighet, så blir det lätt mycket passionerat. På andra sidan ser denna passion irrationell ut och i många fall personligt riktad mot myndigheternas representanter. Detta är olyckligt och inte önskvärt eftersom det försvårar kommunikationen. Vad jag och nkmr (så vitt jag förstår) önskar är en reformering av SoL och LVU och en reformering av hur lagarna tillämpas av socialtjänsten. Socialtjänsten och psykiatrins existens är naturligtvis inte hotad (det är inte en fråga om att "demonisera psykiatrin" som Dr Brettstam uttrycker det) - de kommer under alla omständigheter fortfarande vara en viktig del av samhället. Samtidigt bör ju också myndigheterna kunna vara flexibla och självkritiska nog att kunna implementera reformer. Ett stort problem i debatten (och i lagtexten!) är att den lätt degenererar till ett levererande av slagord: "värna om barnets bästa", "barn är inte vuxnas rättighet", "föräldrars omsorgsförmåga", o.s.v. Problemet med dessa begrepp är att de saknar en entydig definiering. De måste alltså tolkas subjektivt och de kan på så sätt användas för att försvara helt motstridiga synpunkter. Jag skulle vilja efterlysa en tydligare definiering av begreppen. Vad menar t.ex. Dr Brettstam med begreppet "barnens skyddsbehov"? Det kan tolkas antingen som skydd mot föräldrars övergrepp eller som skydd mot myndigheters övergrepp. Vi tar det för självklart att polisen inte ska få straffa medborgare som inte har gjort något brottsligt. Innan straff utmäts måste skulden bevisas och lagen gäller lika för alla. Så går det tyvärr inte till vid tillämpande av SoL och LVU. Långt ifrån alla familjer blir föremål för "utredning". Handikappade och invandrare är kraftigt överrepresenterade. Straffen utdöms subjektivt och de drabbar inte bara föräldrarna utan också barnen i många fall. Trots att det så fint kallas "tvångsomhändertagande" så är det ett oerhört trauma för små barn. Jag skulle vilja påstå att det är långt värre än att "kidnappas" av sin egen mamma. Det är lätt att se ett problem, men det kan vara svårt att se den bästa lösningen. Frågan är: Är socialtjänstens metoder de bästa för barnen? Med vilken säkerhet kan socialtjänsten verkligen avgöra att barnet far illa? Om barnet far illa - med vilken säkerhet kan socialtjänsten garantera att deras ingripande är till barnets fördel? Låt säga att 50% får det bättre, men de andra 50% får det sämre efter ingripandet - med vilken rätt hjälper socialtjänsten några barn på bekostnad av andra? Dr Brettstam påstår sig se en avsaknad av medkänsla för alla utsatta barn som far illa på grund av sina föräldrar i vårt land. Det är helt klart att det finns familjer med problem. I den mån det är möjligt är det önskvärt att samhället bistår med hjälp. Jag tror att vi alla är överens om det och vi känner medkänsla med dessa familjer. Detta försvarar dock inte ett egenmäktigt ingripande av myndigheterna utan uppföljning. Jag skulle vilja höra Dr Brettstams uttryck av medkänsla för de barn som far illa på grund av myndigheternas agerande.   Anders Bergkvist Fil.Dr. i Biofysik Harvard Medical School 

Det kom ett mail från USA, från en Anders Bergqvist.  Han ville ta del av mitt inlägg i SmT och undrade om jag kunde skicka detta till honom då han inte hade SmT där.  Han hade på något sätt kunnat läsa NKMR:s artikel.  Herr Bergqvist och jag diskuterade omhändertagandefrågan i diverse mail,  tills han  "inte hade tid längre".  I vår maildiskussion sammanföll detta med att han avslöjades med alltför ytliga kunskaper i sakfrågorna.  Icke desto mindre tycker jag att han ställer flera relevanta frågor och hans krav på bättre rättssäkerhet och kvalitet vid omhändertagande är befogade,  liksom hans frågor om uppföljning och utvärdering av de barn som blivit omhändertagna.



LAGEN OM TVÅNGSOMHÄNDERTAGANDE, OCH DESS TILLÄMPNING, BEHÖVER REFORMERAS


Replik på Dr Brettstams debattinlägg "Det görs alldeles för få omhändertaganden av barn",  infört den 15 januari 2003.

I samband med debatten som uppkom efter Uppdrag Gransknings program om Oskarshamnsfallet hörde jag talas om Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter.  Jag är alltså ingen representant för dem.  Jag måste ändå säga att jag håller med om de åsikter som de presenterar.

Jag tror vi alla är överens om att frågan om tvångsomhändertagande av barn är en oerhört känslig och viktig fråga.  Det berörde mig djupt när jag förstod att detta fortfarande förekommer med en relativt stor frekvens i Sverige.  Oavsett vilka former som används för att vårda barnen i vårt samhälle så är det väl oerhört viktigt att dessa metoder och former kan ifrågasättas och ändras om det skulle vara nödvändigt?  Det är väl oerhört viktig att följa upp resultaten av ingripanden för att försäkra sig om att de har uppnått önskat resultat?  Det är ansvarslöst av Dr Brettstam att verka för ett kategoriskt ökande av antalet tvångsomhändertagande utan att ha entydiga bevis på deras förtjänster för barnen och för samhället i stort.

Hela ämnet är mycket känslomässigt laddat.  Det handlar ju trots allt om människors liv.  Jag kan inte tänka mig någon annan relation så starkt kopplad som unga barns koppling till sina biologiska föräldrar.  Frågan involverar människor passionerat.  Påtvingade bortföranden eller en uppväxt under svåra förhållanden gör att man lätt känner sig hotad av förespråkare av den motsatta åsikten.  Utsatta barn och familjer lever under mycket reella versioner av dessa hot.

Tvångsomhändertaganden innebär en mycket stark inverkan på människors liv.  När familjens förespråkare vill försvara sig mot en mäktig och i många aspekter anonym myndighet,  så blir det lätt mycket passionerat.  På andra sidan ser denna passion irrationell ut och i många fall personligt riktad mot myndigheternas representanter.  Detta är olyckligt och inte önskvärt eftersom det försvårar kommunikationen.  Vad jag och nkmr  (så vitt jag förstår)  önskar är en reformering av SoL och LVU och en reformering av hur lagarna tillämpas av socialtjänsten.  Socialtjänsten och psykiatrins existens är naturligtvis inte hotad  (det är inte en fråga om att "demonisera psykiatrin" som Dr Brettstam uttrycker det)  - de kommer under alla omständigheter fortfarande vara en viktig del av samhället.  Samtidigt bör ju också myndigheterna kunna vara flexibla och självkritiska nog att kunna implementera reformer.

Ett stort problem i debatten (och i lagtexten!)  är att den lätt degenererar till ett levererande av slagord:  "värna om barnets bästa",  "barn är inte vuxnas rättighet",  "föräldrars omsorgsförmåga", o.s.v.  Problemet med dessa begrepp är att de saknar en entydig definiering.  De måste alltså tolkas subjektivt och de kan på så sätt användas för att försvara helt motstridiga synpunkter.  Jag skulle vilja efterlysa en tydligare definiering av begreppen.  Vad menar t.ex. Dr Brettstam med begreppet "barnens skyddsbehov"?  Det kan tolkas antingen som skydd mot föräldrars övergrepp eller som skydd mot myndigheters övergrepp.

Vi tar det för självklart att polisen inte ska få straffa medborgare som inte har gjort något brottsligt. Innan straff utmäts måste skulden bevisas och lagen gäller lika för alla.  Så går det tyvärr inte till vid tillämpande av SoL och LVU.  Långt ifrån alla familjer blir föremål för "utredning". Handikappade och invandrare är kraftigt överrepresenterade.  Straffen utdöms subjektivt och de drabbar inte bara föräldrarna utan också barnen i många fall.  Trots att det så fint kallas "tvångsomhändertagande"  så är det ett oerhört trauma för små barn.  Jag skulle vilja påstå att det är långt värre än att "kidnappas"  av sin egen mamma.

Det är lätt att se ett problem,  men det kan vara svårt att se den bästa lösningen.  Frågan är:  Är socialtjänstens metoder de bästa för barnen?  Med vilken säkerhet kan socialtjänsten verkligen avgöra att barnet far illa?  Om barnet far illa - med vilken säkerhet kan socialtjänsten garantera att deras ingripande är till barnets fördel?  Låt säga att 50% får det bättre, men de andra 50% får det sämre efter ingripandet - med vilken rätt hjälper socialtjänsten några barn på bekostnad av andra?

Dr Brettstam påstår sig se en avsaknad av medkänsla för alla utsatta barn som far illa på grund av sina föräldrar i vårt land.  Det är helt klart att det finns familjer med problem.  I den mån det är möjligt är det önskvärt att samhället bistår med hjälp.   Jag tror att vi alla är överens om det och vi känner medkänsla med dessa familjer.  Detta försvarar dock inte ett egenmäktigt ingripande av myndigheterna utan uppföljning.  Jag skulle vilja höra Dr Brettstams uttryck av medkänsla för de barn som far illa på grund av myndigheternas agerande.

 

Anders Bergkvist

Fil.Dr. i Biofysik

Harvard Medical School



brettstams_debattsidor.html