Dagens Medicin 15/9 Läkarsekreterare kan ofta ersätta sjuksköterskor Jag undrar om Fernvall har reflekterat över vilka konsekvenser hennes ihåliga uppenbart fackpolitiska retorik i slutändan har för de patienter hon säger sig måna om, skriver Ulf Brettstam, Eksjö. Det är med viss förvirring jag lägger ifrån mig Dagens Medicin 36/04 efter att ha läst Eva Fernvalls "replik (? )" på min artikel i DM 23/04. Såvitt jag kan se har Fernvall inte replikerat eller på annat sätt kommenterat kärnpunkterna i min kritik och problemformulering. Jag skrev bl.a. att " Frågan handlar naturligtvis inte alls om revir eller makt om man inte vill göra den till just detta. Frågan handlar om en säker och kvalitativ vård till de svenska medborgarna, från såväl ett individuellt perspektiv som ett övergripande organisatoriskt perspektiv" och att det egentliga problemet är att alla de patienter som idag behöver tid hos läkare inte får detta samt att orsakerna är flera och komplexa varav en del ligger på politiskt ideologisk och strukturellt organisatorisk nivå. Det mest aktuella och tydliga exemplet idag är ju den t.o.m. enligt Fernvalls förbund, förkastliga stopplagen. I stället för att delta i en seriös diskussion om en framtida god vård för våra gemensamma patienter, fortsätter hon sin konsekventa linje att måla upp läkarkåren som revistridig och självhävdande på patienternas bekostnad. Jag undrar om Fernvall har reflekterat över vilka konsekvenser hennes ihåliga uppenbart fackpolitiska retorik i slutändan har för de patienter hon säger sig måna om, när hon envist hävdar att läkarna egentligen ska ses som patienternas och sjuksköterskornas fiende? Det är inte heller en slump att undervisningen på dagens sjuksköterskeutbildning har återkommande fallexempel där bilden av läkaren och hans/hennes roll i sjukvården är densamma som den bild Fernvall målar upp i sina olika inlägg. Fernvall instämmer dock delvis i mina synpunkter när hon menar att det mest effektiva arbetssättet är "att rätt person gör rätt saker". Det är just detta jag säger när jag protesterar mot att den mest centrala läkaruppgiften i sjukvården - att ställa medicinsk diagnos - kan lämnas över till andra utan att allvarligt kompromissa med kvalitet och säkerhet. I stället påstår Fernvall att jag angripit Vårdförbundets åsikt om att vårdcentraler kan se olika ut på olika ställen och att jag skulle hävdat att den som har längst utbildning är bäst på allt. Nej Fernvall - det är inte läkarnas kompetens Du ifrågasätter och det har jag inte heller påstått - det är läkarnas roll och ansvarsområde Du och centrala delar av ditt förbund har svårt att förlika er med. Intressant att Fernvall tar upp termen "omvårdnadskunskap" - en term som kidnappats av SHSTF för några år sedan. I min analys är inmutningen av detta idékonstruerade område bara ytterligare ett exempel på SHSTF:s fackpolitiska långsiktiga strategi att skapa en mer tydlig identitet och ett "lyft " åt sina medlemmar. Sjuksköterskan ska idag vara en egen expert med ett eget område, hon ska forska och doktorera, sätta egna omvårdnads -"diagnoser". Innan "kidnappningen" och omdefinieringen av omvårdnadstermen till dagens avgränsade innebörd, betydde omvårdnad allt det vi gjorde med patienterna från att de kom in i vården tills de skrevs ut. I huvudsak och i praktiken - liksom i övrigt idag - utfördes den egentliga omvårdnaden av undersköterskor, skötare och sjukvårdsbiträden när de såg och ser till att patienten får ett gott omhändertagande och hjälp med basala behov som mat, hygien ett vänligt mänskligt bemötande för att nämna de mest självklara ingredienserna. Det är dessa yrkeskategorier som utgör sjukvårdens ryggrad och de viktigaste ansiktena för patienten i de dagliga mötena vid sjukhusvård, inte läkare, sjuksköterskor eller andra mer högutbildade. Det är idag välkänt och föga kontroversiellt att säga att sjuksköterskans arbetsuppgifter till ca 70% utgörs av administrativa insatser kring dokumentation och medicinhantering samt arbetsledning utan direkt patientkontakt och att hon/han därmed till stor del är utbytbar av administrativt utbildade som t.ex. läkarsekreterare. Klart att yrkesidentiteten för sjuksköterskan blivit otydlig och inte lika självklar som den en gång var, när man faktiskt ansvarade för huvuddelen av omvårdnaden. Fernvalls inlägg är svårbegripligt som replik då hon istället för att besvara de frågor som ställs svarar på frågor hon själv konstruerat med mitt och Meta Wiborghs ( DM 34/04 ) inlägg som inspirationskälla. Jag blir besviken men inte förvånad, när Fernvall , som haft stor betydelse för sitt förbund och sina medlemmars ojämförliga framgång i den ena avtalsrörelsen efter den andra relativt andra yrkeskategorier, istället för att seriöst debattera sjukvårdens viktiga sakfrågor, ägnar sig åt polariserande polemik från ett fackideologiskt perspektiv. Det är svårt att se hur våra patienter gagnas av dylikt käbbel. Ulf Brettstam 

Dagens Medicin 15/9


Läkarsekreterare kan ofta ersätta sjuksköterskor


Jag undrar om Fernvall har reflekterat över vilka konsekvenser hennes ihåliga uppenbart fackpolitiska retorik i slutändan har för de patienter hon säger sig måna om,  skriver Ulf Brettstam, Eksjö.

Det är med viss förvirring jag lägger ifrån mig Dagens Medicin 36/04 efter att ha läst Eva Fernvalls "replik (? )" på min artikel i DM 23/04.  Såvitt jag kan se har Fernvall inte replikerat eller på annat sätt kommenterat kärnpunkterna i min kritik och problemformulering.  Jag skrev bl.a. att  " Frågan handlar naturligtvis inte alls om revir eller makt om man inte vill göra den till just detta.  Frågan handlar om en säker och kvalitativ vård till de svenska medborgarna,  från såväl ett individuellt perspektiv som ett övergripande organisatoriskt perspektiv"  och att det egentliga problemet är att alla de patienter som idag behöver tid hos läkare inte får detta samt att orsakerna är flera och komplexa varav en del ligger på politiskt ideologisk och strukturellt organisatorisk nivå.  Det mest aktuella och tydliga exemplet idag är ju den t.o.m. enligt Fernvalls förbund,  förkastliga stopplagen.

I stället för att delta i en seriös diskussion om en framtida god vård för våra gemensamma patienter,  fortsätter hon sin konsekventa linje att måla upp läkarkåren som revistridig och självhävdande på patienternas bekostnad.  Jag undrar om Fernvall har reflekterat över vilka konsekvenser hennes ihåliga uppenbart fackpolitiska retorik i slutändan har för de patienter hon säger sig måna om,  när hon envist hävdar att läkarna egentligen ska ses som patienternas och sjuksköterskornas fiende?  Det är inte heller en slump att undervisningen på dagens sjuksköterskeutbildning har återkommande fallexempel där bilden av läkaren och hans/hennes roll i sjukvården är densamma som den bild Fernvall målar upp i sina olika inlägg.

Fernvall instämmer dock delvis i mina synpunkter när hon menar att det mest effektiva arbetssättet är "att rätt person gör rätt saker".  Det är just detta jag säger när jag protesterar mot att den mest centrala läkaruppgiften i sjukvården - att ställa medicinsk diagnos - kan lämnas över till andra utan att allvarligt kompromissa med kvalitet och säkerhet.  I stället påstår Fernvall att jag angripit Vårdförbundets åsikt om att vårdcentraler kan se olika ut på olika ställen och att jag skulle hävdat att den som har längst utbildning är bäst på allt.  Nej Fernvall - det är inte läkarnas kompetens Du ifrågasätter och det har jag inte heller påstått - det är läkarnas roll och ansvarsområde Du och centrala delar av ditt förbund har svårt att förlika er med.

Intressant att Fernvall tar upp termen "omvårdnadskunskap" - en term som kidnappats av SHSTF för några år sedan.  I min analys är inmutningen av detta idékonstruerade område bara ytterligare ett exempel på SHSTF:s fackpolitiska långsiktiga strategi att skapa en mer tydlig identitet och ett "lyft " åt sina medlemmar.  Sjuksköterskan ska idag vara en egen expert med ett eget område, hon ska forska och doktorera,  sätta egna omvårdnads -"diagnoser".  Innan "kidnappningen" och omdefinieringen av omvårdnadstermen till dagens avgränsade innebörd,  betydde omvårdnad allt det vi gjorde med patienterna från att de kom in i vården tills de skrevs ut.  I huvudsak och i praktiken - liksom i övrigt idag - utfördes den egentliga omvårdnaden av undersköterskor,  skötare och sjukvårdsbiträden när de såg och ser till att patienten får ett gott omhändertagande och hjälp med basala behov som mat,  hygien ett vänligt mänskligt bemötande för att nämna de mest självklara ingredienserna.  Det är dessa yrkeskategorier som utgör sjukvårdens ryggrad och de viktigaste ansiktena för patienten i de dagliga mötena vid sjukhusvård,  inte läkare,  sjuksköterskor eller andra mer högutbildade.

Det är idag välkänt och föga kontroversiellt att säga att sjuksköterskans arbetsuppgifter till ca 70% utgörs av administrativa insatser kring dokumentation och medicinhantering samt arbetsledning utan direkt patientkontakt och att hon/han därmed till stor del är utbytbar av administrativt utbildade som t.ex. läkarsekreterare.  Klart att yrkesidentiteten för sjuksköterskan blivit otydlig och inte lika självklar som den en gång var,  när man faktiskt ansvarade för huvuddelen av omvårdnaden.

Fernvalls inlägg är svårbegripligt som replik då hon istället för att besvara de frågor som ställs svarar på frågor hon själv konstruerat med mitt och Meta Wiborghs ( DM 34/04 ) inlägg som inspirationskälla.  Jag blir besviken men inte förvånad,  när Fernvall ,  som haft stor betydelse för sitt förbund och sina medlemmars ojämförliga framgång i den ena avtalsrörelsen efter den andra relativt andra yrkeskategorier,  istället för att seriöst debattera sjukvårdens viktiga sakfrågor,  ägnar sig åt polariserande polemik från ett fackideologiskt perspektiv.  Det är svårt att se hur våra patienter gagnas av dylikt käbbel.

Ulf Brettstam




Vardforbundet.html