041208 Läkemedelsbolagen behöver ändra sin attityd Jan Ström ( J.S.), informationschef från LIF ( Läkemedelsindustriföreningen), anser att jag gör en korrekt beskrivning av hur kontakterna mellan industrin och läkarkåren ser ut, men vill inte se några problem med dessa kontakter. J.S. försöker med sin replik den 3/12 ge en bild av läkemedelsföretagen som en naturlig del av vården, där kontakterna med läkarna framhålls som bevis på detta. Man kan, om man inte visste bättre, efter läsning av J.S´s. inlaga, tro att läkemedelsbolagen i stort agerar med det allmännas bästa för ögonen, när faktum är att dessa bolag, med få undantag, drivs med vinstmaximering för aktieägarna som främsta mål. Inget fel med det, men J.S undviker av lättbegripliga skäl att ta upp detta i sitt inlägg. J.S. framhåller inledningsvis, att jag har en annan uppfattning än min arbetsgivares huvudorganisation Landstingsförbundet ( numera SKL ), vilket är korrekt men jag skulle råda J.S. att inte dra för stora växlar på avtalsskrivningarna mellan Landstingsförbundet och LIF då Landstingsförbundet naturligtvis tacksamt tar emot den besparing man kan göra med hjälp av industrins pengar. Under täckmantel av fortbildning, kan på så sätt landstingen fortsätta undvika kostnaderna för läkares nödvändiga fortbildning. Landstingens styrelser befolkas ju först och främst av politiker, inte av medicinskt sakkunniga eller forsknings och utbildningskompetenta personer. Mitt ifrågasättande av det kvalitativa innehållet i läkemedelsindustrins informationsflod står jag fast vid och jag ska försöka utveckla min kritik nedan. En allvarlig baksida med den PR-drive industrin gör inför introduktionen av en ny medicin kan enkelt beskrivas med följande diagram som i grova drag beskriver förloppet för majoriteten av nyintroducerade behandlingsmetoder ; mediciner i den svenska sjukvården :  ( y-axeln = DDD defienierade dygsdoser. skalan arbiträr ) Vid introduktionen framhävs medicinens förträfflighet, vilket ligger i sakens natur. Indikationerna för behandling utvidgas som en konsekvens av PR kampanjen, till icke godkända diagnoser med läkarkårens "hjälp". Förskrivningarna skjuter brant i höjden. Efter ca 3 år blir medicinens ; ”behandlingens” bieffekter och baksidor tydliggjorda, för patienter och läkare och förskrivningarna rasar i botten. Det läkemedel som har en plats i den terapeutiska arsenalen, "segar" sig upp till den förskrivningsnivå som är berättigad med hänsyn till medlets positiva effekter och negativa risker. En process som tar 7 - 10 år i genomsnitt. Fenomenet är välkänt bland epidemiologer ( Epidemiologi = läran om sjukdomars utbredning i befolkningen) och borde vara det också för J.S. NEPI ( Nätverk för läkemedelsepidemiologi) som är ett statligt institut, kan hjälpa till att täppa till eventuella kunskapsluckor hos J.S. I en rapport från NEPI från maj i år om effekter av marknadsföringen av läkemedel kan man läsa : "Industrins marknadsföring är en starkt pådrivande kraft bakom den ökande läkemedelsförsäljningen. Den inriktas i ökande omfattning på förebyggande läkemedel, av vilka många har höga priser och ges till stora delar av befolkningen och under många år. Samtidigt minskar andelarna av marknadsföringen och försäljningen av botande, lindrande och substituerande läkemedel. För botande medel synes annonseringen helt ha upphört." Och vidare att: "Läkemedelsindustrin har som alla kommersiella företag en legitim rätt att aktivt marknadsföra sina produkter, och det vore fel av företagen att inte satsa på de mest lukrativa läkemedlen. Konsumenten, dvs sjukvården och patienterna, agerar emellertid inte som kompetenta köpare. Företagen ser förskrivarna som sina kunder, men förskrivarna saknar viljan och insikten att anta den rollen. De slutliga läkemedelsanvändarna (patienterna) är inte heller väljande kunder och betalare på en ordinär marknad. I stället är huvudbetalaren en tredje part, nämligen stat och landsting, dvs skattebetalarna". Skulle J.S. nu ha rätt i att jag "skjuter grovt över målet" när jag anser att det är rent hyckleri att kalla läkemedelsinformationen för värdefull utbildning, är jag åtminstone i gott sällskap med en statlig institution! Vad gäller läkemedelsverkets och EMEA´s produktkontroll av farmaka, finns stora svagheter och brister. Läkemedelsverket är helt utlämnade till vilket underlag industrin bifogar ansökan om godkännande av nytt läkemedel. Läkemedelsverket förhindras också lämna ut material om produkter som bolagen klassar som företagshemligheter, så någon utomstående fullödig granskning av nya produkter kan ej göras. Återkallandet av Vioxx är det senaste exemplet på vilka konsekvenser som blir följden av industrins oförmåga till öppen redovisning kring sina produkter. Några angelägna frågor till J.S. : •Har Du några förslag till hur vi kan minimera de onödiga överförskrivningar av läkemedel som alltid blir resultatet efter läkemedelsbolagens "information" om sina nya läkemedel? •Tänker läkemedelsbolagen ändra attityd när det gäller sin återhållsamhet att dela med sig av information om risker och icke önskvärda bieffekter från framför allt de kliniska prövningarna? • Har Du några förslag hur vi kan lösa problemet med att forskare och deras finansiärer inte publicerar "negativa"resultat från vetenskapliga studier oavsett forskningsområde? De negativa resultaten är lika viktiga som de positiva, från ett vetenskaps - och kunskapsteoretiskt perspektiv, och sannolikt också från ett sunt och hållbart affärsekonomiskt perspektiv. •Hur ska läkemedelsindustrin överleva när den själv raserar sin trovärdighet genom prioriteringen av kortsiktiga vinstmaximeringsintressen framför hållbara kvalitativa produkter? Ulf Brettstam Etiskt ombud Utbildningsansvarig läkare Psykiatriska kliniken Eksjö   

041208


Läkemedelsbolagen behöver ändra sin attityd



Jan Ström ( J.S.),  informationschef från LIF ( Läkemedelsindustriföreningen),  anser att jag gör en korrekt beskrivning av hur kontakterna mellan industrin och läkarkåren ser ut,  men vill inte se några problem med dessa kontakter.  J.S. försöker med sin replik den 3/12 ge en bild av läkemedelsföretagen som en naturlig del av vården,  där kontakterna med läkarna framhålls som bevis på detta.  Man kan,  om man inte visste bättre,  efter läsning av J.S´s. inlaga,   tro att läkemedelsbolagen i stort agerar med det allmännas bästa för ögonen,  när faktum är att dessa bolag,  med få undantag,  drivs med vinstmaximering för aktieägarna som främsta mål.  Inget fel med det,  men J.S undviker av lättbegripliga skäl att ta upp detta i sitt inlägg.

J.S. framhåller inledningsvis,  att jag har en annan uppfattning än min arbetsgivares huvudorganisation Landstingsförbundet ( numera SKL ),  vilket är korrekt men jag skulle råda J.S. att inte dra för stora växlar på avtalsskrivningarna mellan Landstingsförbundet och LIF då Landstingsförbundet naturligtvis tacksamt tar emot den besparing man kan göra med hjälp av industrins pengar.  Under täckmantel av fortbildning,  kan på så sätt landstingen fortsätta undvika kostnaderna för läkares nödvändiga fortbildning.  Landstingens styrelser befolkas ju först och främst av politiker,  inte av medicinskt sakkunniga eller forsknings och utbildningskompetenta personer.

Mitt ifrågasättande av det kvalitativa innehållet i läkemedelsindustrins informationsflod står jag fast vid och jag ska försöka utveckla min kritik nedan.  En allvarlig baksida med den PR-drive industrin gör inför introduktionen av en ny medicin kan enkelt beskrivas med följande diagram som i grova drag beskriver förloppet för majoriteten av nyintroducerade behandlingsmetoder ; mediciner i den svenska sjukvården :


( y-axeln = DDD defienierade dygsdoser. skalan arbiträr )

Vid introduktionen framhävs medicinens förträfflighet,  vilket ligger i sakens natur.  Indikationerna för behandling utvidgas som en konsekvens av PR kampanjen,  till icke godkända diagnoser med läkarkårens "hjälp".  Förskrivningarna skjuter brant i höjden.  Efter ca 3 år blir medicinens ; ”behandlingens” bieffekter och baksidor tydliggjorda,  för patienter och läkare och förskrivningarna rasar i botten.  Det läkemedel som har en plats i den terapeutiska arsenalen,  "segar" sig upp till den förskrivningsnivå som är berättigad med hänsyn till medlets positiva effekter och negativa risker.  En process som tar 7 - 10 år i genomsnitt.

Fenomenet är välkänt bland epidemiologer ( Epidemiologi = läran om sjukdomars utbredning i befolkningen) och borde vara det också för J.S. NEPI ( Nätverk för läkemedelsepidemiologi) som är ett statligt institut,  kan hjälpa till att täppa till eventuella kunskapsluckor hos J.S.

I en rapport från NEPI från maj i år om effekter av marknadsföringen av läkemedel kan man läsa :

"Industrins marknadsföring är en starkt pådrivande kraft bakom den ökande läkemedelsförsäljningen.  Den inriktas i ökande omfattning på förebyggande läkemedel,  av vilka många har höga priser och ges till stora delar av befolkningen och under många år.  Samtidigt minskar andelarna av marknadsföringen och försäljningen av botande, lindrande och substituerande läkemedel.  För botande medel synes annonseringen helt ha upphört."

Och vidare att:

"Läkemedelsindustrin har som alla kommersiella företag en legitim rätt att aktivt marknadsföra sina produkter, och det vore fel av företagen att inte satsa på de mest lukrativa läkemedlen. Konsumenten,  dvs sjukvården och patienterna,  agerar emellertid inte som kompetenta köpare. Företagen ser förskrivarna som sina kunder,  men förskrivarna saknar viljan och insikten att anta den rollen.  De slutliga läkemedelsanvändarna (patienterna) är inte heller väljande kunder och betalare på en ordinär marknad.  I stället är huvudbetalaren en tredje part, nämligen stat och landsting,  dvs skattebetalarna".

Skulle J.S. nu ha rätt i att jag "skjuter grovt över målet" när jag anser att det är rent hyckleri att kalla läkemedelsinformationen för värdefull utbildning,  är jag åtminstone i gott sällskap med en statlig institution!

Vad gäller läkemedelsverkets och EMEA´s produktkontroll av farmaka,  finns stora svagheter och brister.  Läkemedelsverket är helt utlämnade till vilket underlag industrin bifogar ansökan om godkännande av nytt läkemedel.  Läkemedelsverket förhindras också lämna ut material om produkter som bolagen klassar som företagshemligheter,  så någon utomstående fullödig granskning av nya produkter kan ej göras.

Återkallandet av Vioxx är det senaste exemplet på vilka konsekvenser som blir följden av industrins oförmåga till öppen redovisning kring sina produkter.

Några angelägna frågor till J.S. :

•Har Du några förslag till hur vi kan minimera de onödiga överförskrivningar av läkemedel som alltid blir resultatet efter läkemedelsbolagens "information" om sina nya läkemedel?

•Tänker läkemedelsbolagen ändra attityd när det gäller sin återhållsamhet att dela med sig av information om risker och icke önskvärda bieffekter från framför allt de kliniska prövningarna?

• Har Du några förslag hur vi kan lösa problemet med att forskare och deras finansiärer inte publicerar "negativa"resultat från vetenskapliga studier oavsett forskningsområde?  De negativa resultaten är lika viktiga som de positiva,  från ett vetenskaps - och kunskapsteoretiskt perspektiv, och sannolikt också från ett sunt och hållbart affärsekonomiskt perspektiv.

•Hur ska läkemedelsindustrin överleva när den själv raserar sin trovärdighet genom prioriteringen av kortsiktiga vinstmaximeringsintressen framför hållbara kvalitativa produkter?

Ulf Brettstam

Etiskt ombud

Utbildningsansvarig läkare

Psykiatriska kliniken Eksjö





Lakaren_Etiken_Lakemedelsbolagen.html