SmT 040331
 
Mäns våld mot kvinnor - ett samhällsproblem
 
Hur kan man förstå de män som misshandlar kvinnor?  Hur vanligt är detta våld?  Är detta ett samhällsproblem eller ej?
Många är de frågor som formulerats i inläggen mellan moderata partikamrater och som läsare kan man inte låta bli att undra varför en engagerad och,  i mina ögon modig,  person som Malin Olsson,  blir attackerad av partikamrater när hon slåss för en så viktig fråga.  Frågorna Olsson driver borde engagera alla och är tveklöst ett betydande samhällsproblem,  i Sverige och i andra länder.
Officiell statistik visar att en kvinna dödas var 10:e till var 14:e dag av närstående man i Sverige idag.  Att detta bara är toppen på isberget är inte svårt räkna ut.  Olssons uttalande vilar inte på löst tyckande som Bo Arencrantz hävdar i SmT den 12/3.
"Slagen dam" undersökningen ger ett hum om omfattningen på problemet "mäns våld mot kvinnor". Tolkningen av siffrorna ska likväl göras med viss försiktighet,  som alltid.  Frågorna i undersökningen om våld , lägger ribban lågt just för att få en uppfattning om problemets utbredning.
Problemet är såväl ett samhällsproblem som ett,  för de berörda, individuellt problem.  Som fackman möter jag både förövare och de misshandlade och för att lösa samhällsproblemet behöver man förstå de individuella mekanismerna bakom våldet och hur man kan åtgärda dem.  Förövaren är,  med få undantag,  män. Mannen,  liksom kvinnan,  har ett självklart ansvar för sina handlingar,  såvitt inte det föreligger en allvarlig psykisk sjukdom där vederbörande inte kan hållas ansvarig för sina handlingar. Dessa fall är dock få men ändå de som får mest medial uppmärksamhet.  Den allmänna bilden av problemet blir därför snedvriden och grovt förenklad.
Naturligtvis har Olsson och andra rätt när de säger att samhället är mansstyrt,  att männen medvetet och omedvetet undertrycker kvinnorna,  i arbetslivet och i hemmet.  Vad få säger offentligt är,  att trots den orättvisa maktfördelningen är det kvinnan och inte mannen som är det "starka" könet.  Det finns egentligen bara ett område där mannen är överlägsen kvinnan och det är på kortvariga fysiska prestationer.  I medicinens värld är det gammal välkänd kunskap att pojkar är skörare och känsligare än flickor,  drabbas oftare och lättare av sjukdom etcetera.
Vad kan då sägas om de misshandlande männen?  De flesta har det gemensamt att de har ett stort kontrollbehov som yttrar sig bl.a. som oresonlig svartsjuka som ofta övergår till allvarliga kränkningar och slutligen misshandel av "sina" kvinnor.  Samtidigt alkohol eller drogmissbruk är inte ovanligt men inte en ursäkt eller förklaring till deras beteende.  Dessa män känner ett hot från kvinnan,  ett hot om att bli övergiven,  lämnad och sviken.  Upplevelsen av detta "hot" , har inledningsvis,  i regel,  ingen verklighetsförankring i den relation de lever i,  utan det handlar om ett "inre" hot.  Detta "hot" har,  enligt min och andra fackunnigas kunskap och erfarenhet,  sina rötter i tidigare upplevelser av svek,  att bli övergiven och "kärleksförluster" som vid olika typer av mer eller mindre traumatiska separationer.  Detta fritar inte männen som slår från ansvar,  men om vi vill komma tillrätta med problemet behöver vi förstå mekanismerna bakom.  Dessa män känner,  korrekt så,  att de är underlägsna kvinnan och hävdar sig på det enda sätt de kan,  med,  hot, agression och till slut med knytnävarna.
Alltför liten förståelse, kunskap och uppmärksamhet finns också för de utsatta kvinnorna och barnens situation,  för brottsoffer i vårt samhälle och historiskt har vi nog haft alltför mycket "förståelse" för förövarna än för "offren".  Den kunskap som har funnits har inte lett till några genomgripande förändringar eller reformer värt namnet.
Min bestämda uppfattning är,  att så länge vi inte bygger ett samhälle först och främst från ett barnperspektiv,  där barnens bästa sätts i främsta rummet,  kommer detta och andra relaterade problem att bli olösta.  Varje gång vi människor,  av ideologiska eller andra skäl,  väljer att bortse från kunskap som är i grunden given och alla känner till,  får vi betala ett pris,  förr eller senare.  Vad pratar jag om?  Jo att de som bäst kan vårda och fostra barnen är deras föräldrar.  Att värna om kärnfamiljen borde därför vara en självklarhet för varje klok beslutsfattare i stället för så som nu sker,  av politiskt korrekthet och ideologiska motiv,  arbeta för kärnfamiljens upplösning och naturliga sammansättning.  Det är barnen idag och det framtida samhället som får betala priset för dessa politiska,  ideologiska stolligheter,  där värnandet av den egna maktpositionen är viktigare än samhällsbyggandet.
Ulf Brettstam, Psykiater






SmT 040331

 

Mäns våld mot kvinnor - ett samhällsproblem

 

Hur kan man förstå de män som misshandlar kvinnor?  Hur vanligt är detta våld?  Är detta ett samhällsproblem eller ej?

Många är de frågor som formulerats i inläggen mellan moderata partikamrater och som läsare kan man inte låta bli att undra varför en engagerad och,  i mina ögon modig,  person som Malin Olsson,  blir attackerad av partikamrater när hon slåss för en så viktig fråga.  Frågorna Olsson driver borde engagera alla och är tveklöst ett betydande samhällsproblem,  i Sverige och i andra länder.

Officiell statistik visar att en kvinna dödas var 10:e till var 14:e dag av närstående man i Sverige idag.  Att detta bara är toppen på isberget är inte svårt räkna ut.  Olssons uttalande vilar inte på löst tyckande som Bo Arencrantz hävdar i SmT den 12/3.

"Slagen dam" undersökningen ger ett hum om omfattningen på problemet "mäns våld mot kvinnor". Tolkningen av siffrorna ska likväl göras med viss försiktighet,  som alltid.  Frågorna i undersökningen om våld , lägger ribban lågt just för att få en uppfattning om problemets utbredning.

Problemet är såväl ett samhällsproblem som ett,  för de berörda, individuellt problem.  Som fackman möter jag både förövare och de misshandlade och för att lösa samhällsproblemet behöver man förstå de individuella mekanismerna bakom våldet och hur man kan åtgärda dem.  Förövaren är,  med få undantag,  män. Mannen,  liksom kvinnan,  har ett självklart ansvar för sina handlingar,  såvitt inte det föreligger en allvarlig psykisk sjukdom där vederbörande inte kan hållas ansvarig för sina handlingar. Dessa fall är dock få men ändå de som får mest medial uppmärksamhet.  Den allmänna bilden av problemet blir därför snedvriden och grovt förenklad.

Naturligtvis har Olsson och andra rätt när de säger att samhället är mansstyrt,  att männen medvetet och omedvetet undertrycker kvinnorna,  i arbetslivet och i hemmet.  Vad få säger offentligt är,  att trots den orättvisa maktfördelningen är det kvinnan och inte mannen som är det "starka" könet.  Det finns egentligen bara ett område där mannen är överlägsen kvinnan och det är på kortvariga fysiska prestationer.  I medicinens värld är det gammal välkänd kunskap att pojkar är skörare och känsligare än flickor,  drabbas oftare och lättare av sjukdom etcetera.

Vad kan då sägas om de misshandlande männen?  De flesta har det gemensamt att de har ett stort kontrollbehov som yttrar sig bl.a. som oresonlig svartsjuka som ofta övergår till allvarliga kränkningar och slutligen misshandel av "sina" kvinnor.  Samtidigt alkohol eller drogmissbruk är inte ovanligt men inte en ursäkt eller förklaring till deras beteende.  Dessa män känner ett hot från kvinnan,  ett hot om att bli övergiven,  lämnad och sviken.  Upplevelsen av detta "hot" , har inledningsvis,  i regel,  ingen verklighetsförankring i den relation de lever i,  utan det handlar om ett "inre" hot.  Detta "hot" har,  enligt min och andra fackunnigas kunskap och erfarenhet,  sina rötter i tidigare upplevelser av svek,  att bli övergiven och "kärleksförluster" som vid olika typer av mer eller mindre traumatiska separationer.  Detta fritar inte männen som slår från ansvar,  men om vi vill komma tillrätta med problemet behöver vi förstå mekanismerna bakom.  Dessa män känner,  korrekt så,  att de är underlägsna kvinnan och hävdar sig på det enda sätt de kan,  med,  hot, agression och till slut med knytnävarna.

Alltför liten förståelse, kunskap och uppmärksamhet finns också för de utsatta kvinnorna och barnens situation,  för brottsoffer i vårt samhälle och historiskt har vi nog haft alltför mycket "förståelse" för förövarna än för "offren".  Den kunskap som har funnits har inte lett till några genomgripande förändringar eller reformer värt namnet.

Min bestämda uppfattning är,  att så länge vi inte bygger ett samhälle först och främst från ett barnperspektiv,  där barnens bästa sätts i främsta rummet,  kommer detta och andra relaterade problem att bli olösta.  Varje gång vi människor,  av ideologiska eller andra skäl,  väljer att bortse från kunskap som är i grunden given och alla känner till,  får vi betala ett pris,  förr eller senare.  Vad pratar jag om?  Jo att de som bäst kan vårda och fostra barnen är deras föräldrar.  Att värna om kärnfamiljen borde därför vara en självklarhet för varje klok beslutsfattare i stället för så som nu sker,  av politiskt korrekthet och ideologiska motiv,  arbeta för kärnfamiljens upplösning och naturliga sammansättning.  Det är barnen idag och det framtida samhället som får betala priset för dessa politiska,  ideologiska stolligheter,  där värnandet av den egna maktpositionen är viktigare än samhällsbyggandet.

Ulf Brettstam, Psykiater





Mans_vald_mot_kvinnor.html