Har psykiatrin för små resurser eller använder vi resurserna ineffektivt?

 

Var har pengarna från försvarsmiljarderna och transfereringen vid psykädel tagit vägen? Finns det någon redovisning?

Att aktivt arbeta med avgränsning av psykiatrins prioriterade grupper;patienter som tvångsvårdas, kroniska och akuta psykoser, samt självmordsnära och slutenvårdskrävande depressionstillstånd och noggrann prövning av slutenvårdsbehov, kan vara en väg till en mer renodlad verksamhet med ett mer effektivt utnyttjande av befintliga - om än otillräckliga - resurser.

Svårigheterna ligger i att de ideella och kulturella krafter som dominerat psykiatrins innehåll sedan 1970-talet fortfarande lever. De gick i spetsen för nedmonteringen av slutenvårdsplatser utan föregående utbyggnad av öppenvården. Nu är de beslutsfattare inom och utanför psykiatrin och som "upphöjda" auktoriteter. Deras nattståndna ideologier och vetenskapligt ostyrkta teorier har gett frisedel till vem som helst att okritiskt hävda hemmasnickrade hypoteser om psykiatrin som fullt likvärda experters yttranden. Detta är en kunskapsnihilism ovärdigt ett modernt samhälle och en hisnande respektlöshet mot vår disciplin. Drabbade patienter kan räknas i tusentals förtida dödsfall. Ansvaret för denna den största vårdskandalen i modern tid, vilar tungt också på politiska beslutsfattare.

Konflikten kring förklaringsmodeller är gammal och skrämmer fortfarande bort intresserade studenter från specialiteten. Insikten att människan inte kan förstås eller hjälpas från enbart ett genetiskt - biologiskt eller socialt - psykologiskt perspektiv är ,tack och lov, stadigt växande i vår kår och räddning är inom synhåll med paradigmskiftet som blivit följden av vetenskapliga genombrott de senaste åren inom medicinsk och biologisk forskning på stamceller och genteknik.

 

Är det för många eller för få som tvångsvårdas inom psykiatrin?

 

Socialstyrelsen fann vid en jämförelse med andra västeuropeiska länder under 1980 - talen en högre frekvens tvångsvård i Sverige och drog slutsatsen att Sverige borde minska omfattningen av tvångsvård. Samtidigt fick Sverige också kritik från människorättsorganisationer om långa väntetider i häkte för de misstänkta som väntade på rättspsykiatrisk undersökning. Kvällspressen gjorde feta rubriker ,åklagare och andra hävdade, felaktigt, att tvångsvård var en vinstlott för de slipade brottslingarna sett till inlåsningstiden.

I stället för att bygga ut den rättspsykiatriska vården efter behoven ,löste man problemet via "lagstiftningspennan" så att enbart de med psykossjukdom vid brottet och vid undersökningen fick vård, resten fängelse. Idag har kriminalvården problem med psykiskt sjuka som ej får adekvat vård. Nu har man förstått att det var en dålig "reform" efter flera ändringar i tvångslagarna och i Brottsbalken. Det har utmynnat i liggande författningsförslag till lagstiftning (SOU 2002:3). De farhågor vi kliniker hade då om dåvarande "reforms" negativa konsekvenser, beskrivs i nuvarande författningsförslag.

 

Psykiatrin efter januari 2004

 

Så länge vi inte konkret satsar på förebyggande åtgärder för barn och ungdomar, kommer frekvensen av psykiskt störda lagöverträdare öka. När kunskapen om hur de neuropsykiatriska tillstånden kan identifieras och optimalt behandlas fått allmän spridning och resurser finns, att genomföra utredning och behandling och annat nödvändigt stöd kan, antalet interner i kriminalvården sannolikt minskas med 30 - 40 procent och antalet tunga narkomaner med kanske upp till 50 procent. De potentiella samhällsekonomiska vinsterna är enorma. Vi får minst tre gånger det vi satsar tillbaka enligt Folkhälsoinstitutet.

Att samhället inte byggs från ett barnvänligt perspektiv är en viktig delförklaring till ökande ohälsotal bland barn och ungdomar och sannolikt till den ökade förekomsten av personlighetsstörningar de två senaste decennierna.

Författningsförslaget från psykansvarskommittén har identifierat problemen med lagstiftningen för de psykiskt störda lagöverträdarna och formulerat utgångspunkter och riktlinjer inför utformandet av ett nytt regelsystem. Förslaget kan ses som rättshygieniskt då det, om det tas, leder till en svartvit tillämpning i påföljdsfrågan genom införandet av tillräknelighetskravet. Rättspsykiatrisk vård som påföljd tas bort. Majoriteten av psykiskt sjuka brottslingar ska både vårdas och straffas, antingen samtidigt inom kriminalvården eller vårdas först och straffas sen. Förslaget är en stringent, typiskt manlig, svensk juristprodukt där några spår av djupare konsekvensanalyser från ett humanistiskt perspektiv avseende tillämpningsdelen inte kan ses.

Det vi inom psykiatrin och våra få potentiellt farliga patienter och deras anhöriga behöver hjälp med, är att få lov att bedriva öppenvård med möjlighet till tvångsmedicinering den tid som krävs. Socialministern tror att det enbart är en fråga om förbättrat samarbete mellan sjukvård och kommun. Med sådana uttalanden sällar han sig till de som saknar förmåga se våra patienters specifika behov. Med de signaler vi psykiater får från centralt håll, att vi inte kan bedöma behovet av tvångsvård, får vi hela tiden kämpa i motvind för våra patienter.

Vid Socialstyrelsens slutrapport om permissioner vid psykiatrisk tvångsvård 2002 sägs att tvångsvård inte får ges i förebyggande syfte. Man tar därvid ingen hänsyn till det välkända problemet med sjukdomsinsikten som aldrig infinner sig hos en del patienter. Dessa döms nu till upprepade återinsjuknande och återintagningar på sjukhus och fråntas även framöver möjligheten till en seriös sammanhängande rehabilitering och ett liv ute i samhället. Så blir resultatet i avsaknad av en djupare konsekvensanalys från humanistiskt perspektiv där lagens bokstav är viktigare än människorna lagen är till för.

 

 

Ulf Brettstam

Specialist i Barn och Ungdomspsykiatri och Allmänpsykiatri

Biträdande chefsöverläkare Psykiatriska kliniken Eksjö

Sakkunnig i psykiatri Jönköpings län