Dagens Medicin 2004-06-02  Sjuksköterskor kan aldrig ersätta läkare i sjukvården Är det verkligen någon som med bevarad trovärdighet kan hävda att en utbildad läkare är utbytbar mot en mindre utbildad yrkeskategori och att ett sådant byte är förenligt med bevarad kvalitet i den medicinska bedömningen? skriver Ulf Brettstam,Eksjö Den tolkning av läkares kritik när det gäller utökat medicinskt ansvar till distriktssköterskorna som Kristina Fluur Hedman och Eva Fernvall gör i Dagens Medicin 21/04 är tendentiös och grundas i bästa fall på ett rent missförstånd. Tråkigt nog drar sig inte debattörerna heller för att försåtligt försöka misstänkliggöra sina arbetskamrater läkarna, som de säger sig vilja samarbeta med, när de propagerar för Karolinautredningens förträfflighet med efterslängen-" det handlar inte om förslag som tagits fram i slutna mötesrum." Även den mindre konspiratoriskt lagde uppfattar budskapet. Lars Isaksson, Landstingsförbundets ordförande, deklarerade på landstingsfullmäktige i Jönköping hösten 2001" Vi ska klä av läkarna deras makt". Fernvall och hennes medlemmar i Vårdförbundet har under lång tid arbetat målmedvetet och framgångsrikt efter Isakssons programförklaring genom att flytta fram sina positioner inom sjukvården. Vilka är det som formulerar sig om, och upplever sig ha "revirstrider"? Inte är det läkarna. Frågan handlar naturligtvis inte alls om revir eller makt om man inte vill göra den till just detta. Frågan handlar om en säker och kvalitativ vård till de svenska medborgarna, från såväl ett individuellt perspektiv som ett övergripande organisatoriskt perspektiv. Vad är egentligen problemet? Jo att alla patienter som behöver tid hos läkare inte får detta idag. Orsakerna härtill är flera och komplexa och en del av dessa orsaker ligger på politiskt ideologisk och strukturell organisatorisk nivå. Läkarkårens argument grundar sig på ambitionen att värna patienternas rätt till medicinska, kvalitativt acceptabla, initiala bedömningar. Detta upplägg ger också den mest kostnadseffektiva vården. Fernvall, Isaksson och andra säger sig ha en identisk ambition, men förslagen till problemlösning, om och när de omsätts i praktiken, leder enbart till försämrad medicinsk kvalitet och sämre resursutnyttjande i stort. Ideologiska och fackpolitiska motiv får företräde visavi patienternas väl och ve. Är det verkligen någon som med bevarad trovärdighet kan hävda att en utbildad läkare är utbytbar mot en mindre utbildad yrkeskategori och att ett sådant byte är förenligt med bevarad kvalitet i den medicinska bedömningen? I sitt inlägg hävdar Fernvall och Fluur Hedman att patienterna, i deras föreslagna framtida sjukvård, kommer att styra vilken kompetens som kommer att erbjudas och att den som bäst bedömer detta medicinska behov är sjuksköterskan med vidareutbildning, farmaceuten, sjukgymnasten etcetera. Det är förvisso lätt för den oinitierade att förledas tro på påståenden om att "barfotaläkare", som vidareutbildade distriktssjuksköterskor, kan vara en dellösning på bristande läkartillgång. Men verkligheten är en annan. Varför berättar inte Fernvall eller Isaksson om de nedslående erfarenheterna från England, där idén ursprungligen hämtats, med de så kallade "Nurse Practitioners", ett system som Fernvall och hennes sympatisörer nu vill införa i Sverige? Nu är det ju inte så att patienten med behov av sjukgymnast går till sjukgymnasten direkt, eller patienten med rent farmaceutiska eller galeniska frågor går till farmaceuten direkt, och så vidare. För att med en rimlig medicinsk säkerhet och kvalitet, avgöra vad som är medicinska behov eller inte, måste läkarutbildad personal delta i bedömningsarbetet. Alla andra upplägg av vården innebär en kompromiss av medicinsk säkerhet och kvalitét. Vill vi ha det?   Ulf Brettstam Ulf Brettstam är biträdande chefsöverläkare, psykiatriska kliniken, Höglandssjukhuset Eksjö. 

Dagens Medicin 2004-06-02

 Sjuksköterskor kan aldrig ersätta läkare i sjukvården



Är det verkligen någon som med bevarad trovärdighet kan hävda att en utbildad läkare är utbytbar mot en mindre utbildad yrkeskategori och att ett sådant byte är förenligt med bevarad kvalitet i den medicinska bedömningen?  skriver Ulf Brettstam,Eksjö

Den tolkning av läkares kritik när det gäller utökat medicinskt ansvar till distriktssköterskorna som Kristina Fluur Hedman och Eva Fernvall gör i Dagens Medicin 21/04 är tendentiös och grundas i bästa fall på ett rent missförstånd.  Tråkigt nog drar sig inte debattörerna heller för att försåtligt försöka misstänkliggöra sina arbetskamrater läkarna, som de säger sig vilja samarbeta med,  när de propagerar för Karolinautredningens förträfflighet med efterslängen-" det handlar inte om förslag som tagits fram i slutna mötesrum."  Även den mindre konspiratoriskt lagde uppfattar budskapet.

Lars Isaksson,  Landstingsförbundets ordförande,  deklarerade på landstingsfullmäktige i Jönköping hösten 2001" Vi ska klä av läkarna deras makt".  Fernvall och hennes medlemmar i Vårdförbundet har under lång tid arbetat målmedvetet och framgångsrikt efter Isakssons programförklaring genom att flytta fram sina positioner inom sjukvården.  Vilka är det som formulerar sig om,  och upplever sig ha "revirstrider"?  Inte är det läkarna.

Frågan handlar naturligtvis inte alls om revir eller makt om man inte vill göra den till just detta. Frågan handlar om en säker och kvalitativ vård till de svenska medborgarna,  från såväl ett individuellt perspektiv som ett övergripande organisatoriskt perspektiv.  Vad är egentligen problemet?  Jo att alla patienter som behöver tid hos läkare inte får detta idag.  Orsakerna härtill är flera och komplexa och en del av dessa orsaker ligger på politiskt ideologisk och strukturell organisatorisk nivå.

Läkarkårens argument grundar sig på ambitionen att värna patienternas rätt till medicinska, kvalitativt acceptabla,  initiala bedömningar.  Detta upplägg ger också den mest kostnadseffektiva vården.

Fernvall,  Isaksson och andra säger sig ha en identisk ambition,  men förslagen till problemlösning, om och när de omsätts i praktiken,  leder enbart till försämrad medicinsk kvalitet och sämre resursutnyttjande i stort.  Ideologiska och fackpolitiska motiv får företräde visavi patienternas väl och ve.  Är det verkligen någon som med bevarad trovärdighet kan hävda att en utbildad läkare är utbytbar mot en mindre utbildad yrkeskategori och att ett sådant byte är förenligt med bevarad kvalitet i den medicinska bedömningen?

I sitt inlägg hävdar Fernvall och Fluur Hedman att patienterna,  i deras föreslagna framtida sjukvård,  kommer att styra vilken kompetens som kommer att erbjudas och att den som bäst bedömer detta medicinska behov är sjuksköterskan med vidareutbildning,  farmaceuten, sjukgymnasten etcetera.

Det är förvisso lätt för den oinitierade att förledas tro på påståenden om att "barfotaläkare",   som vidareutbildade distriktssjuksköterskor,  kan vara en dellösning på bristande läkartillgång.  Men verkligheten är en annan.  Varför berättar inte Fernvall eller Isaksson om de nedslående erfarenheterna från England, där idén ursprungligen hämtats,  med de så kallade "Nurse Practitioners",  ett system som Fernvall och hennes sympatisörer nu vill införa i Sverige?

Nu är det ju inte så att patienten med behov av sjukgymnast går till sjukgymnasten direkt,  eller patienten med rent farmaceutiska eller galeniska frågor går till farmaceuten direkt,  och så vidare. För att med en rimlig medicinsk säkerhet och kvalitet,  avgöra vad som är medicinska behov eller inte,  måste läkarutbildad personal delta i bedömningsarbetet.  Alla andra upplägg av vården innebär en kompromiss av medicinsk säkerhet och kvalitét.  Vill vi ha det?

 

Ulf Brettstam


Ulf Brettstam är biträdande

chefsöverläkare, psykiatriska

kliniken, Höglandssjukhuset Eksjö.




Vardforbundet.html