Stort behov av reformer   Replik på doktor Brettstams debattinlägg "Ett försök att skandalisera en hel yrkeskår" infört den 31 januari 2003. Inledningsvis vill jag gratulera tidningen att ni bereder plats för en principiell debatt kring den svenska praxis för tvångsomhändertagande och fosterhemsplaceringar av barn och de olika yrkeskårer som är inblandade i dessa ingripanden. Trots den förklaring som jag lämnade i mitt förra inlägg (21 januari) och det faktum att han anger att han besökt NKMR:s hemsida på Internet fortsätter Ulf Brettstam att göra kopplingar mellan NKMR och Scientologkyrkans kommitté för mänskliga rättigheter (KMR). I boken "En bur söker sin fågel" som handlade om tvångsomhändertagande och fosterhemsplaceringen av en liten polsk flicka sade hennes mor "I Sverige räcker det inte med sanningen". Dessa ord förefaller äga giltighet också i doktor Brettstams fall. Jag ska inte ödsla mer tid på detta, utan än en gång vill jag hälsa alla tidningens läsare att avlägga besök på NKMR:s hemsida på Internet www.nkmr.org. Ett besök kommer säkert att skingra alla tvivel beträffande huruvida det finns några kopplingar mellan NKMR och scientologerna. Doktor Brettstam ifrågasätter mina påståenden om att 90 procent av de tvångsomhändertagna är barn till skötsamma föräldrar där föräldrarna haft oturen att råka bli osams med en socialsekreterare till exempel om rätten till socialbidrag när modern vill vara hemmafru och sköter sina barn. Jag vidhåller dessa uppgifter. Systemet för ingripanden i familjernas liv gör att det uppstår konflikter mellan föräldrarna och socialtjänsten. Dessvärre måste jag också tillägga att samma missförhållanden råder i Danmark, Finland och Norge. Doktor Brettstam anklagar mig för att jag "en akademiskt skolad person (jur kand) även om hon är lekman inom barnpsykiatrins ämnesområde, i offentlighetens ljus försöker skandalisera en hel yrkeskår med vulgärargument". Han efterlyser källredovisning. Utrymmet för källhänvisningar är mycket begränsat i tidningsartiklar. Att hänvisa till en statlig utredning eller dylikt går an, men en mera omfattande tillåts endast i vetenskapliga tidskrifter, uppsatsarbeten, avhandlingar etcetera. I min förra artikel åberopade jag Professor Lennart Sjöbergs studier samt TV4:s dokumentär (15 januari) "Tryggare kan ingen vara". Fler hänvisningar ansåg jag mig inte ha utrymme till. Påståendet att jag "försöker skandalisera en hel yrkeskår med vulgärargument" är detta ett desperat försök att blanda bort korten. Åtskilliga framstående psykiatriker har offentligt kritiserat sina kollegor på grund av att barn har skiljts från en eller båda sina föräldrar just till följd av den barnpsykiatriska expertisens medverkan. Jag åberopar därvid Stig Cronberg som kritiserar den svenska experten på "Munchausen by proxy" - som ställer diagnos på föräldrar utan att han ens har talat med dem i telefon; psykiatern Tomas Eriksson som kritiserar experterna i mål om sexuella övergrepp och kallar dem för falska profeter, och Håkan Eriksson som har riktat kritik mot diagnosticering av friska barn som bokstavsbarn (ADHD etcetera). Till denna lista vill jag inkludera doktor Bertil Ödlund. Visserligen skriver han inte om barnpsykiatrin, men i sin artikel "Frisk tvångsvårdas olagligt" visar han hur psykiatrerna , genom att på rätt ställe skriva de formuleringar som lagen kräver kan tvångsvård eller fortsatt tvångsvård för friska människor. Således är det inte jag som lekman som skandaliserar er yrkeskår, utan kritiken kommer inifrån - vilket torde vara det säkraste medlet för att åstadkomma välbehövliga reformer. Beträffande barnpsykiatrins ställning inom läkarvetenskapen kan jag åberopa synpunkter som har framförts av jur kand Siv Westerberg, en av NKMR:S grundare. Hon har vunnit nio klagomål mot Sverige i Europakommissionen i Strasbourg och sju mål i Europadomstolen. Jag citerar: "Barnpsykiatrin utvecklades för att understödja barnavårdsnämndernas verksamhet. Föräldrar till sjuka barn söker sig inte till barnpsykiatrin. De söker hjälp genom barnavårdscentralerna eller hos läkare - privat eller på ett sjukhus. De som anlitar eller remitterar till barnpsykiatrin är alltid företrädare för det offentliga det vill säga BVC, skolan eller sjukhuset. Föräldrar brukar visa stort motstånd mot att ha kontakt med barnpsykiatrin, eftersom de är medvetna att deras barn kommer att bli stämplade för livet. Emellertid är det inte enbart barnpsykiatrin som lever i symbios med socialtjänsten. Vissa delar av andra yrken finns representerade i denna skara. Till exempel psykologer och även jurister. Det har inträffat att psykologer som socialtjänsten har anlitat att göra utredningar i tvångsomhändertagandefall avlägsnas från fallet om deras utlåtande inte ger stöd för den åtgärd som socialtjänsten ville vidta. Till exempel Uddevallafallet (se Förtäckta adoptioner. Två fall) och Gotlandsfallet, där socialtjänsten medverkade till att de nyfödda tvillingarna fråntogs sin mor. Juristerna som arbetar som offentligt biträde åt barn i tvångsomhändertagandefall fungerar oftast som socialtjänstens förlängda armar än som barnens advolkater. Detta framgår av Titti Mattsons doktorsavhandling "Barnet i rättsprocessen". Därtill vill jag hänvisa till en artikel av advokaten Lennart Hane "Tonårsrevolt i socialstaten. Hur en 15-årig flicka försörjer 34 personer" som finns i NKMR:s arkiv I. Återigen upprepar jag min uppmaning till doktor Brettstam: Det vore mycket bättre om du som barnpsykiater studerar vad som händer i fosterhemmen än att ondgöra sig över NKMR:s berättigade kritik av ett omänskligt och rättsvidrigt system. Det är i byråkraternas kanslier och o fosterhemmen som vanvården sker idag och det är där som man tjänar pengar på barn. Till sist hänvisar jag till "Sonja Cederlöfs anförande till socialnämnden i Askersund" beträfande den kamp en vanlig förälder som har råkat i socialtjänstens klor utsätts för. Systemet för tvångsomhändertagande av barn och de system som bidrar till dessa rättsövergrepp mot barn och deras föräldrar sker uppvisar ett stort behov av reformer. Ruby Harrold-Claesson jur kand, ordförande i NKMR 

Stort behov av reformer

 

Replik på doktor Brettstams debattinlägg  "Ett försök att skandalisera en hel yrkeskår"  infört den 31 januari 2003.  Inledningsvis vill jag gratulera tidningen att ni bereder plats för en principiell debatt kring den svenska praxis för tvångsomhändertagande och fosterhemsplaceringar av barn och de olika yrkeskårer som är inblandade i dessa ingripanden.

Trots den förklaring som jag lämnade i mitt förra inlägg (21 januari) och det faktum att han anger att han besökt NKMR:s hemsida på Internet fortsätter Ulf Brettstam att göra kopplingar mellan NKMR och Scientologkyrkans kommitté för mänskliga rättigheter (KMR).  I boken  "En bur söker sin fågel"  som handlade om tvångsomhändertagande och fosterhemsplaceringen av en liten polsk flicka sade hennes mor  "I Sverige räcker det inte med sanningen".  Dessa ord förefaller äga giltighet också i doktor Brettstams fall.  Jag ska inte ödsla mer tid på detta,  utan än en gång vill jag hälsa alla tidningens läsare att avlägga besök på NKMR:s hemsida på Internet  www.nkmr.org.  Ett besök kommer säkert att skingra alla tvivel beträffande huruvida det finns några kopplingar mellan NKMR och scientologerna.

Doktor Brettstam ifrågasätter mina påståenden om att 90 procent av de tvångsomhändertagna är barn till skötsamma föräldrar där föräldrarna haft oturen att råka bli osams med en socialsekreterare till exempel om rätten till socialbidrag när modern vill vara hemmafru och sköter sina barn.  Jag vidhåller dessa uppgifter.  Systemet för ingripanden i familjernas liv gör att det uppstår konflikter mellan föräldrarna och socialtjänsten.  Dessvärre måste jag också tillägga att samma missförhållanden råder i Danmark, Finland och Norge.  Doktor Brettstam anklagar mig för att jag  "en akademiskt skolad person (jur kand) även om hon är lekman inom barnpsykiatrins ämnesområde,  i offentlighetens ljus försöker skandalisera en hel yrkeskår med vulgärargument". Han efterlyser källredovisning.

Utrymmet för källhänvisningar är mycket begränsat i tidningsartiklar.  Att hänvisa till en statlig utredning eller dylikt går an,  men en mera omfattande tillåts endast i vetenskapliga tidskrifter, uppsatsarbeten, avhandlingar etcetera.  I min förra artikel åberopade jag Professor Lennart Sjöbergs studier samt TV4:s dokumentär (15 januari)  "Tryggare kan ingen vara". Fler hänvisningar ansåg jag mig inte ha utrymme till. Påståendet att jag "försöker skandalisera en hel yrkeskår med vulgärargument"  är detta ett desperat försök att blanda bort korten.  Åtskilliga framstående psykiatriker har offentligt kritiserat sina kollegor på grund av att barn har skiljts från en eller båda sina föräldrar just till följd av den barnpsykiatriska expertisens medverkan.  Jag åberopar därvid Stig Cronberg som kritiserar den svenska experten på "Munchausen by proxy" - som ställer diagnos på föräldrar utan att han ens har talat med dem i telefon;  psykiatern Tomas Eriksson som kritiserar experterna i mål om sexuella övergrepp och kallar dem för falska profeter, och Håkan Eriksson som har riktat kritik mot diagnosticering av friska barn som bokstavsbarn (ADHD etcetera). Till denna lista vill jag inkludera doktor Bertil Ödlund.  Visserligen skriver han inte om barnpsykiatrin,  men i sin artikel  "Frisk tvångsvårdas olagligt"  visar han hur psykiatrerna , genom att på rätt ställe skriva de formuleringar som lagen kräver kan tvångsvård eller fortsatt tvångsvård för friska människor.

Således är det inte jag som lekman som skandaliserar er yrkeskår,  utan kritiken kommer inifrån - vilket torde vara det säkraste medlet för att åstadkomma välbehövliga reformer.  Beträffande barnpsykiatrins ställning inom läkarvetenskapen kan jag åberopa synpunkter som har framförts av jur kand Siv Westerberg,  en av NKMR:S grundare.  Hon har vunnit nio klagomål mot Sverige i Europakommissionen i Strasbourg och sju mål i Europadomstolen.  Jag citerar:  "Barnpsykiatrin utvecklades för att understödja barnavårdsnämndernas verksamhet.  Föräldrar till sjuka barn söker sig inte till barnpsykiatrin.  De söker hjälp genom barnavårdscentralerna eller hos läkare - privat eller på ett sjukhus.  De som anlitar eller remitterar till barnpsykiatrin är alltid företrädare för det offentliga det vill säga BVC,  skolan eller sjukhuset.  Föräldrar brukar visa stort motstånd mot att ha kontakt med barnpsykiatrin,  eftersom de är medvetna att deras barn kommer att bli stämplade för livet.

Emellertid är det inte enbart barnpsykiatrin som lever i symbios med socialtjänsten.  Vissa delar av andra yrken finns representerade i denna skara. Till exempel psykologer och även jurister.  Det har inträffat att psykologer som socialtjänsten har anlitat att göra utredningar i tvångsomhändertagandefall avlägsnas från fallet om deras utlåtande inte ger stöd för den åtgärd som socialtjänsten ville vidta.  Till exempel Uddevallafallet  (se Förtäckta adoptioner. Två fall)  och Gotlandsfallet,  där socialtjänsten medverkade till att de nyfödda tvillingarna fråntogs sin mor. Juristerna som arbetar som offentligt biträde åt barn i tvångsomhändertagandefall fungerar oftast som socialtjänstens förlängda armar än som barnens advolkater.  Detta framgår av Titti Mattsons doktorsavhandling  "Barnet i rättsprocessen".  Därtill vill jag hänvisa till en artikel av advokaten Lennart Hane "Tonårsrevolt i socialstaten.  Hur en 15-årig flicka försörjer 34 personer"  som finns i NKMR:s arkiv I.

Återigen upprepar jag min uppmaning till doktor Brettstam:  Det vore mycket bättre om du som barnpsykiater studerar vad som händer i fosterhemmen än att ondgöra sig över NKMR:s berättigade kritik av ett omänskligt och rättsvidrigt system.  Det är i byråkraternas kanslier och o fosterhemmen som vanvården sker idag och det är där som man tjänar pengar på barn.  Till sist hänvisar jag till "Sonja Cederlöfs anförande till socialnämnden i Askersund" beträfande den kamp en vanlig förälder som har råkat i socialtjänstens klor utsätts för.  Systemet för tvångsomhändertagande av barn och de system som bidrar till dessa rättsövergrepp mot barn och deras föräldrar sker uppvisar ett stort behov av reformer.


Ruby Harrold-Claesson

jur kand, ordförande i NKMR



brettstams_debattsidor.html