Aktuella frågor SDS 980318   "Tvångsvård används fel" Lagen om psykiatrisk tvångsvård skapar problem när lekmän ska bedöma psykiatriska tillstånd. Men allvarligare är att lagen tycks ha tillkommit med det populistiska syftet att "ta hand om psykiskt störda lagöverträdare". Det är till skada för övriga patienter, för rättssäkerheten och de mänskliga rättigheterna, skriver Ulf Brettstam, överläkare i allmänpsykiatri vid Höglandssjukhuset i Eksjö, i ett svar på Stefan Sjöströms artikel den 15 mars. Under aktuella frågor den 15 mars polemiserar psykiatriforskaren Stefan Sjöström vid Umeå universitet om den nya svenska psykiatriska tvångsvården i allmänhet och tillämpningen av LPT, Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård, i synnerhet. Sjöström understryker att det inte finns några studier som visar att människor som vårdas med tvång blir bättre i sitt tillstånd. Han fortsätter med, från Socialstyrelsens granskning av den psykiatriska vården, lösryckta påståenden om hur LPT tillämpas, följt av egna funderingar och spekulationer. För att vara forskare ger han ett svåröverträffat intryck av ovederhäftighet, trots att han påpekar att "statistiken över tvångsvård är svårtolkad". Det enligt Sjöström mest grundläggande problemet med den psykiatriska tvångsvården är landstingskommunala skillnader i resursbrist som, enligt författaren, i praktiken blir "elastiska" tolkningar av vårdbehovet i det enskilda fallet. I landsting med bättre resurser avsatta för psykiatrisk vård är "risken" att tvångsvårdas mindre. Ett annat grundläggande problem, enligt Sjöström, ä r "att de juridiska aktörerna i länsrätten tycks arbeta utifrån en förväntan om att patienten faktiskt är psykiskt sjuk". Dessutom tycks länsrätten ha svårt att gå emot den behandlande psykiaterns bedömning. Detta har Sjöström funnit i sina egna "studier" av länsrättsförhandlingar. Jag kan dela uppfattningen att det är ett problem att lekmän, d.v.s jurister, skall göra egna bedömningar av psykiatriska och medicinska tillstånd i en domstolsförhandling som egentligen är till för att garantera patienters rättsäkerhet. Länsrätten har möjlighet att använda sig av sakkunnig vid och under förhandling, något som enligt min erfarenhet är sällsynt. Kanske beror detta på resursbrist? Jag kan föreslå en alternativ tolkning av Sjöströms "studieresultat" - hög kompetens hos landets psykiater som endast fattar beslut om tvångsvård när detta är nödvändigt. Därav svårigheten att "gå emot" beslutet som vilar på sakkunnig grund. Vad som mera är korrekt i inlägget är att det alltid är en etisk "kostnad" att fatta beslut om tvångsvård då det kan innebära en kränkning för patienten. Det är emellertid inte alltid så, eller ens ofta, som Sjöström påstår, att patientens förtroende för vården behöver skadas. Det är däremot vanligt, vid framgångsrik behandling och när patienten uppnår sjukdomsinsikt, med tacksamhet för erhållen behandling. Vad gäller syftet med LPT och LRV, Lagen om Rättspsykiatrisk Vård, som 1992 ersatte Lagen om Sluten Psykiatrisk Vård, så finns den officiella versionen att det skulle främja rättsäkerheten och minska på antalet tvångsingripanden. Sedan finns den mindre officiella versionen att det under en längre tid hade byggts upp en bild av att psykiskt störda lagöverträdare som dömdes till vård dragit en "vinstlott" i det att de skulle vara fria att vistas på gator och torg efter mycket kort vårdtid samt att rymningar från "specialavdelningar" var ett stort problem och vanligt förekommande. I praktiken innebar en dom om vård ett icke tidsbegränsat straff till skillnad från fängelsestraffet som alltid är tidsbegränsat. Om jag inte är felinformerad var det cirka hundra gånger fler rymningar från "rymningssäkra kriminalvårdsanstalter" än det var från psykiatriska "specialavdelningar" Dessutom förelåg, i verkligheten, oacceptabelt långa köer till rättspsykiatrisk undersökning där den som skulle undersökas vistades i häkte under väntetiden. Detta var i strid med dokument underskrivna av svenska staten om mänskliga rättigheter, för att inte tala om vilken kostnad det skulle medföra att bygga ut antalet statliga institutioner där rättspsykiatrisk undersökning görs samt kostnaden för rekrytering och utbildning av specialistkompetenmta rättspsykiater för att täcka det behov som då fanns. Med den "nya" lagstiftningen trollades detta reella behov bort med en skarpare skrivning av kriterierna för att rättspsykiatrisk vård skulle anses vara nödvändig. Det är min uppfattning att det också fanns andra syften med den nya lagen - rent populistiska och pekuniära. Resultatet vad gäller rättsäkerheten är utomordentligt tveksamt, en uppfattning som tydligen Sjöström delar. Vad gäller de psykiskt störda lagöverträdarna har dessa i princip fått gå i fängelse utan att passera gå. Ett flertal rapporter pekar på att psykiskt sjuka människor förvaras inom kriminalvårdens hägn, till skada för dem själva, för anstalten, för de icke psykiskt störda intagna, för rättsäkerheten och för de mänskliga rättigheterna. Dessutom får det vara i strid med all vettig rättsuppfattning att en lekman skall fatta beslut om när en psykiskt störd lagöverträdare kan få skrivas ut från sjukhus. Här skall en lekman bedöma en persons framtida farlighet, något som inte ens fackmännen tidigare haft en formell kompetens och utbildning för i detta land. Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård skall ses som et komplement till Hälso och Sjukvårdslagen och är enkom till för att de patienter som p.g.av sitt sjukdomstillstånd ej kan inse sitt behov av vård, ändå ska kunna få vård. Slutligen visar Socialstyrelsens granskning av den psykiatriska vården att det kan finnas brister i tillämpningen av tvångsvården. Priset för att leva i en demokrati är att vem som helst kan hävda vad som helst när som helst och hur som helst utan att därför nödvändigtvis riskera polisingripande eller ingripande från sjukvårdens eller andra myndigheters sida. 

Aktuella frågor SDS 980318

 

"Tvångsvård används fel"



Lagen om psykiatrisk tvångsvård skapar problem när lekmän ska bedöma psykiatriska tillstånd. Men allvarligare är att lagen tycks ha tillkommit med det populistiska syftet att "ta hand om psykiskt störda lagöverträdare".  Det är till skada för övriga patienter,  för rättssäkerheten och de mänskliga rättigheterna,  skriver Ulf Brettstam,  överläkare i allmänpsykiatri vid Höglandssjukhuset i Eksjö,  i ett svar på Stefan Sjöströms artikel den 15 mars.

Under aktuella frågor den 15 mars polemiserar psykiatriforskaren Stefan Sjöström vid Umeå universitet om den nya svenska psykiatriska tvångsvården i allmänhet och tillämpningen av LPT, Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård,  i synnerhet.

Sjöström understryker att det inte finns några studier som visar att människor som vårdas med tvång blir bättre i sitt tillstånd.  Han fortsätter med,  från Socialstyrelsens granskning av den psykiatriska vården,  lösryckta påståenden om hur LPT tillämpas,  följt av egna funderingar och spekulationer.  För att vara forskare ger han ett svåröverträffat intryck av ovederhäftighet,  trots att han påpekar att "statistiken över tvångsvård är svårtolkad".

Det enligt Sjöström mest grundläggande problemet med den psykiatriska tvångsvården är landstingskommunala skillnader i resursbrist som, enligt författaren,  i praktiken blir "elastiska" tolkningar av vårdbehovet i det enskilda fallet.  I landsting med bättre resurser avsatta för psykiatrisk vård är "risken" att tvångsvårdas mindre.  Ett annat grundläggande problem, enligt Sjöström, ä r "att de juridiska aktörerna i länsrätten tycks arbeta utifrån en förväntan om att patienten faktiskt är psykiskt sjuk".  Dessutom tycks länsrätten ha svårt att gå emot den behandlande psykiaterns bedömning.  Detta har Sjöström funnit i sina egna "studier" av länsrättsförhandlingar.

Jag kan dela uppfattningen att det är ett problem att lekmän,  d.v.s jurister,  skall göra egna bedömningar av psykiatriska och medicinska tillstånd i en domstolsförhandling som egentligen är till för att garantera patienters rättsäkerhet.  Länsrätten har möjlighet att använda sig av sakkunnig vid och under förhandling,  något som enligt min erfarenhet är sällsynt.  Kanske beror detta på resursbrist?  Jag kan föreslå en alternativ tolkning av Sjöströms "studieresultat" - hög kompetens hos landets psykiater som endast fattar beslut om tvångsvård när detta är nödvändigt.  Därav svårigheten att "gå emot" beslutet som vilar på sakkunnig grund.

Vad som mera är korrekt i inlägget är att det alltid är en etisk "kostnad" att fatta beslut om tvångsvård då det kan innebära en kränkning för patienten.  Det är emellertid inte alltid så,  eller ens ofta,  som Sjöström påstår,  att patientens förtroende för vården behöver skadas.  Det är däremot vanligt,  vid framgångsrik behandling och när patienten uppnår sjukdomsinsikt,  med tacksamhet för erhållen behandling.

Vad gäller syftet med LPT och LRV,  Lagen om Rättspsykiatrisk Vård,  som 1992 ersatte Lagen om Sluten Psykiatrisk Vård,  så finns den officiella versionen att det skulle främja rättsäkerheten och minska på antalet tvångsingripanden.

Sedan finns den mindre officiella versionen att det under en längre tid hade byggts upp en bild av att psykiskt störda lagöverträdare som dömdes till vård dragit en "vinstlott" i det att de skulle vara fria att vistas på gator och torg efter mycket kort vårdtid samt att rymningar från "specialavdelningar" var ett stort problem och vanligt förekommande.  I praktiken innebar en dom om vård ett icke tidsbegränsat straff till skillnad från fängelsestraffet som alltid är tidsbegränsat. Om jag inte är felinformerad var det cirka hundra gånger fler rymningar från  "rymningssäkra kriminalvårdsanstalter"  än det var från psykiatriska  "specialavdelningar"

Dessutom förelåg,  i verkligheten,  oacceptabelt långa köer till rättspsykiatrisk undersökning där den som skulle undersökas vistades i häkte under väntetiden.  Detta var i strid med dokument underskrivna av svenska staten om mänskliga rättigheter,  för att inte tala om vilken kostnad det skulle medföra att bygga ut antalet statliga institutioner där rättspsykiatrisk undersökning görs samt kostnaden för rekrytering och utbildning av specialistkompetenmta rättspsykiater för att täcka det behov som då fanns.

Med den "nya" lagstiftningen trollades detta reella behov bort med en skarpare skrivning av kriterierna för att rättspsykiatrisk vård skulle anses vara nödvändig.  Det är min uppfattning att det också fanns andra syften med den nya lagen - rent populistiska och pekuniära.  Resultatet vad gäller rättsäkerheten är utomordentligt tveksamt, en uppfattning som tydligen Sjöström delar.  Vad gäller de psykiskt störda lagöverträdarna har dessa i princip fått gå i fängelse utan att passera gå. Ett flertal rapporter pekar på att psykiskt sjuka människor förvaras inom kriminalvårdens hägn,  till skada för dem själva,  för anstalten,  för de icke psykiskt störda intagna,  för rättsäkerheten och för de mänskliga rättigheterna.

Dessutom får det vara i strid med all vettig rättsuppfattning att en lekman skall fatta beslut om när en psykiskt störd lagöverträdare kan få skrivas ut från sjukhus.  Här skall en lekman bedöma en persons framtida farlighet,  något som inte ens fackmännen tidigare haft en formell kompetens och utbildning för i detta land.

Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård skall ses som et komplement till Hälso och Sjukvårdslagen och är enkom till för att de patienter som p.g.av sitt sjukdomstillstånd ej kan inse sitt behov av vård, ändå ska kunna få vård.  Slutligen visar Socialstyrelsens granskning av den psykiatriska vården att det kan finnas brister i tillämpningen av tvångsvården.  Priset för att leva i en demokrati är att vem som helst kan hävda vad som helst när som helst och hur som helst utan att därför nödvändigtvis riskera polisingripande eller ingripande från sjukvårdens eller andra myndigheters sida.



brettstams_debattsidor.html