Replik: Vettlösa beskyllningar från Brettstam De förväntade ekonomiska förstärkningarna till psykiatrin bör användas så, att vi kan avstå från ökade möjligheter till tvång i öppenvård. Brettstams förlöpning mot min person bör han be om ursäkt för – eller ange stöd för sin »guilt by asso- ciation«- argumentation. Vore det självklart att tvångsbehandling i öppenvård innebär »minsta möjliga tvång och ingrepp i patientens liv« för att säkra goda behandlingseffekter skulle jag vara den förste att stödja den. Om det nya tvångsförslaget går igenom har vi säkerligen pacificerat en stor grupp psykospatienter. Samtidigt har vi minskat möjligheten för dem att under de kommande åren utveckla ett förtroende för vården. Att lagförslaget vunnit så starkt politiskt gehör beror på den ensidiga mediebevakningen av våldsdåd som kan kopplas till psykisk sjukdom och/eller missbruk. Argumentet att våldet på gatorna skulle minska påtagligt med ökad tvångsbehandling är en populistisk föreställning och inte trovärdigt. Inom psykiaterkåren vet man att ett förverkligande av detta lagförslag visserligen skulle göra det lättare att ha kontroll över ett antal hemmaboende patienter, men att fall liknande dem som förekommit i medierna knappast skulle beröras. Det är bara en liten del av det tusental patienter som kommer att drabbas av lagförslaget som kan betecknas som farliga. För alla de övriga utgör utökning av tvånget en integritetskränkning som samtidigt bromsar incitamentet till en effektivare, utbyggd psykosvård. Om det är något som psykiatrin har anledning att förvänta från statsmakterna under de närmaste åren är det en rejäl ekonomisk förstärkning. Den måste kopplas till en radikal utveckling av psykosvården innebärande en uppsökande verksamhet värd namnet och, inte minst, förbättrad utbildning om både psykosociala och farmakologiska behandlingsmetoder. Då kan psykiatrin också leva upp till ett fortsatt behandlingsansvar efter utskrivningen i nära samverkan med socialtjänsten. Kan det förverkligas tror jag de flesta kollegor skulle vilja avstå från ökade möjligheter till tvång i öppenvården. Vad gäller en behovsanpassad psykosvård missar Brettstam poängen i mina exempel, nämligen att konsumtionen av neuroleptika minskar utan att effektiviteten i behandlingen går förlorad. Cochranerapporten är inte uppdaterad med de senaste årens kontrollerade forskning. Då sakliga argument tryter ägnar Brettstam spaltutrymme åt att sprida hemmalagad dynga. Genom »guilt by association« vill han påskina att det är någon slags antipsykiatrisk ideologi som driver mig att yttra mig i frågan om utökad tvångsvård. Han påstår att jag är »ovillig att ta ansvar för« att ha varit en »portal- figur« i Sverige för författare som Szasz, Cooper och Laing. Därför ansvarar jag bl a för en ökad dödlighet! Förstår Brettstam vad han säger? Denna allvarliga och bisarra beskyllning är en förlöpning som han bör be om ursäkt för, alternativt noga ange var jag skrivit något som uttrycker åsikter som skulle vara allmänt mot medicinska behandlingsmetoder eller diagnostik. Det enklaste är att läsa min lärobok »Dynamisk psykiatri«, vars första upplaga kom 1984. Min medicinska identitet har alltid varit klar. Just därför har jag kritiserat det som jag uppfattat som brister och ensidighet i dagens psykiatri liksom jag under alla år kritiserat antipsykiatriskt tänkande. JOHAN CULLBERG gästprofessor i psykiatri vid Ersta Sköndal högskola johan.cullberg@esh.se ■ Potentiella bindningar eller jävsförhållan- den: Inga uppgivna. 

Replik:


Vettlösa beskyllningar från Brettstam


De förväntade ekonomiska förstärkningarna till psykiatrin bör användas så, att vi kan avstå från ökade möjligheter till tvång i öppenvård.  Brettstams förlöpning mot min person bör han be om ursäkt för – eller ange stöd för sin  »guilt by asso- ciation«- argumentation.


Vore det självklart att tvångsbehandling i öppenvård innebär  »minsta möjliga tvång och ingrepp i patientens liv«  för att säkra goda behandlingseffekter skulle jag vara den förste att stödja den.

Om det nya tvångsförslaget går igenom har vi säkerligen pacificerat en stor grupp psykospatienter.  Samtidigt har vi minskat möjligheten för dem att under de kommande åren utveckla ett förtroende för vården.  Att lagförslaget vunnit så starkt politiskt gehör beror på den

ensidiga mediebevakningen av våldsdåd som kan kopplas till psykisk sjukdom och/eller missbruk.


Argumentet att våldet på gatorna skulle minska påtagligt med ökad tvångsbehandling är en populistisk föreställning och inte trovärdigt.  Inom psykiaterkåren vet man att ett förverkligande av detta lagförslag visserligen skulle göra det lättare att ha kontroll över ett antal hemmaboende patienter, men att fall liknande dem som förekommit i medierna knappast skulle beröras.  Det är bara en liten del av det tusental patienter som kommer att drabbas av lagförslaget som kan betecknas som farliga.  För alla de övriga utgör utökning av tvånget en integritetskränkning som

samtidigt bromsar incitamentet till en effektivare,  utbyggd psykosvård.


Om det är något som psykiatrin har anledning att förvänta från statsmakterna under de närmaste åren är det en rejäl ekonomisk förstärkning.  Den måste kopplas till en radikal utveckling av

psykosvården innebärande en uppsökande verksamhet värd namnet och,  inte minst, förbättrad utbildning om både psykosociala och farmakologiska behandlingsmetoder.  Då kan psykiatrin också leva upp till ett fortsatt behandlingsansvar efter utskrivningen i nära samverkan med socialtjänsten.  Kan det förverkligas tror jag de flesta kollegor skulle vilja avstå från ökade möjligheter till tvång i öppenvården.


Vad gäller en behovsanpassad psykosvård missar Brettstam poängen i mina exempel, nämligen att konsumtionen av neuroleptika minskar utan att effektiviteten i behandlingen går förlorad. Cochranerapporten är inte uppdaterad med de senaste årens kontrollerade forskning.

Då sakliga argument tryter ägnar Brettstam spaltutrymme åt att sprida hemmalagad dynga. Genom »guilt by association«  vill han påskina att det är någon slags antipsykiatrisk ideologi som driver mig att yttra mig i frågan om utökad tvångsvård.  Han påstår att jag är  »ovillig att ta ansvar för«  att ha varit en  »portal- figur«  i Sverige för författare som Szasz,  Cooper och Laing.  Därför ansvarar jag bl a för en ökad dödlighet!  Förstår Brettstam vad han säger?  Denna allvarliga och bisarra beskyllning är en förlöpning som han bör be om ursäkt för, alternativt noga ange var jag skrivit något som uttrycker åsikter som skulle vara allmänt mot medicinska behandlingsmetoder eller diagnostik. Det enklaste är att läsa min lärobok  »Dynamisk psykiatri«, vars första upplaga kom 1984.

Min medicinska identitet har alltid varit klar.  Just därför har jag kritiserat det som jag uppfattat som brister och ensidighet i dagens psykiatri liksom jag under alla år kritiserat antipsykiatriskt tänkande.


JOHAN CULLBERG

gästprofessor i psykiatri vid Ersta Sköndal högskola johan.cullberg@esh.se


■ Potentiella bindningar eller jävsförhållan- den: Inga uppgivna.




Cullbergdebatten.html