Slutreplik till Costa, Forsén och Cullberg:

Vi sitter i samma båt och borde ro åt samma håll – på vetenskaplig grund

Vi är eniga om attsvensk psykiatri har stora problem. Costa, Forsén och Cullberg (CFC) vill reformera psykiatrin innan de är beredda att ta ställning till behovet av tvång i öppenvård (Läkartidningen 1–2/2007, sidan 56). Det betyder år/decennier av väntan. Tvång kan införas om några månader och kan spara liv direkt.
Farlighet som dikotomt begrepp är omodernt; snarare bör vi tänka i termer av riskhantering. Sådana överväganden är svåra men redan tillräckligt bra för vissa typer av beslut – får vi nationella forskningsresurser kan de bli ännu bättre.

De 9 000 personer som CFC tyckte var oklart definierade representerar en statistiskt välbelagd uppskattning av antalet personer med avsevärt nedsatt autonomi och diagnosen schizofreni, ett stort problem i sig. Endast en mindre andel av dessa bör komma i fråga för tvång i 
öppenvård – de som har en avsevärt förhöjd risk att skada sig själva eller andra och som inte behöver kontinuerlig slutenvård.

Vi menar inte att brukarorganisationerna har ansvar förd enpsykiatriska forskningens 
utarmning – dock har vissa av deras argument okritiskt accepterats av politiker och andra beslutsfattare med bristfälliga psykiatriska kunskaper och negativ hållning till vår profession, t ex Margot Wallström.

Målet för psykiatrisk forskning är bättre vård för psykiatrins patienter, inklusive medlemmar i olika brukarorganisationer. Vi är i samma båt och borde ro åt samma håll. Splittringen har gjort våra röster svaga i kampen om resurser. Värdegrund och mål är vi nog eniga om. Låt oss klara ut kvarstående oenighet rörande sakförhållanden, i dialog och med respekt för vetenskaplig kunskap.


Eva Lindström
docent, överläkare, Ulleråkers sjukhus, Uppsala
Sten Levander
professor, överläkare, rättspsykiatriska kliniken, Universitetssjukhuset MAS, Malmö Sten.Levander@skane.se





Slutreplik till Costa, Forsén och Cullberg:


Vi sitter i samma båt och borde ro åt samma håll – på vetenskaplig grund


Vi är eniga om attsvensk psykiatri har stora problem. Costa, Forsén och Cullberg (CFC) vill reformera psykiatrin innan de är beredda att ta ställning till behovet av tvång i öppenvård (Läkartidningen 1–2/2007, sidan 56). Det betyder år/decennier av väntan. Tvång kan införas om några månader och kan spara liv direkt.

Farlighet som dikotomt begrepp är omodernt; snarare bör vi tänka i termer av riskhantering. Sådana överväganden är svåra men redan tillräckligt bra för vissa typer av beslut – får vi nationella forskningsresurser kan de bli ännu bättre.


De 9 000 personer som CFC tyckte var oklart definierade representerar en statistiskt välbelagd uppskattning av antalet personer med avsevärt nedsatt autonomi och diagnosen schizofreni, ett stort problem i sig. Endast en mindre andel av dessa bör komma i fråga för tvång i

öppenvård – de som har en avsevärt förhöjd risk att skada sig själva eller andra och som inte behöver kontinuerlig slutenvård.


Vi menar inte att brukarorganisationerna har ansvar förd enpsykiatriska forskningens

utarmning – dock har vissa av deras argument okritiskt accepterats av politiker och andra beslutsfattare med bristfälliga psykiatriska kunskaper och negativ hållning till vår profession, t ex Margot Wallström.


Målet för psykiatrisk forskning är bättre vård för psykiatrins patienter, inklusive medlemmar i olika brukarorganisationer. Vi är i samma båt och borde ro åt samma håll. Splittringen har gjort våra röster svaga i kampen om resurser. Värdegrund och mål är vi nog eniga om. Låt oss klara ut kvarstående oenighet rörande sakförhållanden, i dialog och med respekt för vetenskaplig kunskap.



Eva Lindström

docent, överläkare, Ulleråkers sjukhus, Uppsala

Sten Levander

professor, överläkare, rättspsykiatriska kliniken, Universitetssjukhuset MAS, Malmö Sten.Levander@skane.se




Cullbergdebatten.html